Jag har tyckt om att hoppa så länge jag minns. Visst har jag varit lite rädd ibland, och dödsnervös på hopptävlingar, men det har varit okey. Så köpte vi Winnie, som knappt hoppat med ryttare. Det gick bra för oss, och vi klättrade snabbt upp i höjderna... Men vi hade också lite problem. JAG har problem med att driva på, jag har en känsla av att jag måste hålla igen för att det ska vara kontrollerat. Detta resulterar i att Winnie kommer för nära, alternativt för långt ifrån hindret. Först var det inte riktigt något problem, trotts att det inte var så kul för någon av oss. Så började jag väl trilla av på hinder då och då, och i allmänhet börjar intressera mig mer för horsemanship.

Så nu nyligen har jag börjat hoppa några skutt igen, och det har gått rätt dåligt. Jag känner att vi kommer dåligt, jag känner det redan tre meter från hindret! Men jag lyckas, och vågar, inte rätta till det.

Men idag gjorde vi ett supersnyggt hopp, 70 cm högt! Underbara häst, satt av efteråt och kliade henne massor, var helt skakig i benen. Har inte velat hoppas på riktigt sedan fiaskot i Fagersta, hopptävlingen där jag ramlade av på framridningen, kom fel på första hindret, totalrev andra och vägrade ut mig på tredje...

Hur som helst, tiden läker alla sår va?
När jag tänker efter har jag tidigare bara hoppat ridskolehästar, eller hästar som tidigare varit ridskolehästar. Utbildade alltså. Så det kanske inte är så konstigt att det gick lite kaputt där förut, hehe.