Texten är inte min! Tyvärr...
Ni får kopiera om ni vill.


Det var en gång en gammal man som bodde i en by. Han var väldigt fattig, men till och med kungar avundades honom hans vita, vackra häst. Många hade erbjudit sig att köpa hästen, men mannen hade alltid nekat.

En morgon upptäckte mannen att hästen inte stod kvar i stallet. Hela byn kom och beklagade sig hos mannen. "Vilken dåre du har varit! Du kunde ha sålt hästen, så hade du nu haft lite pengar att leva för under slutet av ditt liv. Nu har hästen blivit stulen, och du har varken pengar eller häst. Vilken olycka!"
Den gamle mannen svarade: "Det kan vi inte veta. Det enda vi vet är att hästen inte står kvar i stallet. Det är det enda vi vet säkert, allt annat är bedömningar. Om det är en olycka eller välsignelse, vet vi inte än, för det vi ser är bara ett fragment av livet. Vem vet vad som händer sedan?"

Folket i byn skrattade åt mannen. Han hade alltid ansetts som lite annorlunda, lite tokig, och nu hade de fått beviset. Men femton dagar senare återvände hästen plötsligt. Han hade inte blivit stulen, han hade rymt ut i vildmarken. Nu kom han tillbaka, tillsammans med tolv andra vita hästar, lika vackra som han själv.

Folket i byn samlades förundrade. "Gamle man, du hade rätt. Det var sannerligen ingen olycka att din häst försvann. Vilken välsignelse det visade sig vara!"
Den gamle mannen svarade: "Det kan vi inte veta. Det enda vi vet är att min häst har återvänt. Om det är en olycka eller välsignelse vet vi inte än. Om du läser ett enda ord i en mening, hur kan du då bedöma hela boken?"

Den här gången skrattade byborna inte åt mannen, men inom sig visste de att han hade fel. Han hade ju nu tretton vackra hästar att glädja sig åt. Den gamle mannens son började träna vildhästarna, men bara efter en vecka föll han av en av vildhästarna och bröt benet.

Folket i byn samlades igen. "Tänk, du hade rätt! Det var sannerligen en olycka att dessa hästar skulle komma i din väg. Nu har din ende son brutit benet, han som tjänade pengar för er båda. Nu är du fattigare än någonsin."
Den gamle mannen svarade: "Det kan vi inte veta. Det enda vi vet är att min son har brutit benet. Om det är en olycka eller en välsignelse vet vi inte än. Ett enda penselstreck är inte nog för att bedöma hela tavlan."

En månad senare blev det krig i landet, och alla unga män i byn tvingades gå med i armén. Men den gamle mannens son undslapp, eftersom hans ben var skadat.

Folket i byn samlades hos den gamle mannen. "Du hade rätt, att din son bröt benet visade sig vara allt annat än en olycka. Han är förvisso fortfarande skadad, men han är i varje fall kvar hos dig. Vilken välsignelse! Vi kanske aldrig får se våra söner igen."

Och den gamle mannen svarade: "Det kan vi inte veta. Allt vi vet är att era söner tvingats gå ut i krig och att min son är här. Om det är en olycka eller en välsignelse vet vi inte än. Döm inte, då stelnar sinnet. Det enda vi vet är att livets väg är oändlig. En väg når sin ände, en annan väg har bara börjat. En dörr stängs, en annan öppnas. Du når toppen - det finns en högre topp någon annan stans. Livet är en resa. Vad som väntar bakom kröken vet bara den som går vidare."