Så mycket... MÄNNISKA  jag varit.

Emelia gjorde en session (djurkommunikation) med Winnie, och talade om att jag borde träna mer i mörker. Jag var tveksam. Vad skulle mörker göra för skillnad? Snarare tvärt om, jag trodde jag trivdes bättre i ljus.
Hur som helst tränade jag ridhuset och gick det underbart, jag försökte verkligen lyssna och andas. Leva i nuet. Det var riktigt roligt och mysigt, bästa på länge. Jag lyssnade verkligen på vad Winnie försökte säga mig.

Så blev vi ensamma i ridhuset och jag släppte henne lös. Bestämde mig för att följa Emelias råd om mörker, vad kunde jag förlora? Släckte ned allt utom några lampor på läktaren. Sedan slöt jag ögonen, andades och började gå. Tänkte inte på någonting, utan gick bara omkring och andades. Winnie följde varje steg jag tog, även när jag började springa. Så fort jag kände att koncentrationen gled iväg, då vände Winnie genast bort från mig och försvann bort mot andra änden av ridhuset. Då stannade jag och andades, slöt ögonen och slappnade av. Tänkte inte på något. Plötsligt kom Winnie smygande och puttade mjukt på mig. Jag stannade och funderade på varför jag trodde att jag föredrog att träna i ljus. Tänkte göra en lista med för och nackdelar, men hann bara punktera upp en grej på den (så kallade) positiva listan; "Det gav bättre kontroll."
Kontroll.
Där har vi hela problemet. Fina häst, hon lär mig så mycket. Och om du läser detta Emilia vill jag tacka igen, för typ tjugonde gången...

Vackra ängel.