SHATTER ME : Tahereh Mafi


Engelskt och svenskt omslag.


Detta är en bok som stått i min bokhylla ett halvår, och som i söndags äntligen plockades ner för att läsas.
I början var jag tveksam. Det var ju en bra bok och det var absolut ett väldigt facinerande sätt att skriva (jag kommer till det), men det var lite som att plocka upp en bok man redan läst fem gånger. En postapokalyptisk värld, en myndighet (*gör stora och överdrivna citationstecken i luften*) gone wild and crazy efter makt, en tjej som har det svårt på grund av nämnda myndighet och se där nu kom det en kille in i bilden och nejmen ser man på de blir kära WHO WOULD HAVE THOUGHT?!

Ursäkt, jag är förkyld och aningens bitter.

Men Shatter Me överraskade mig faktiskt.
Tahereh Mafi (ett namn fortfarande inte har vågat säga högt...) har lyckats med det ofattbara att hålla karaktärerna intressanta utan att överrösa oss med överdrivet dramatiska händelser som ältas konstant av huvudpersonen, i det här fallet en 17-årig tjej vid namn Juliette. Det jag tycker är mest fantastiskt med just Juliette är att hon står på sig. Livet är skit men hon ger aldrig efter utan fortsätter kämpa för vad hon tror på.
Ärligt talat kändes alla karaktärer genomtänkta. Adam; som jag trodde skulle vara väl mycket "She's the love of my life and nothing means anything yadda yadda" men som tack och lov visade sig ha mer personlighet än så, Warner; där Tahereh lyckats med det otroliga att skapa en "skurk" som man avskyr men ändå förstår och stundvis nästan sympatiserar med, James; som jag hoppas vi får se mer av i följande två böcker eftersom han var enormt gullig och behöver vara mer med, och Kenji; som i princip hann säga en mening eller två innan han hamnade på min lista av karaktärer jag älskar. Han var en perfekt avvägning till en annars ganska mörk historia

Och om någon är arg på mig nu för att jag spoilat att det finns en kärleksrelation med, så kan jag tala om för er att 1) det står i princip på baksidan av boken och 2) det är en postapokalyptisk ungdomsbok, jag har hittills inte hittat en enda sådan där det inte blir gullegull mellan en manlig och kvinnlig huvudperson. Ärligt talat är detta nästan den första jag läst där det är en normal relation och INTE är en dramatisk kärlekstriangel vilket var ÅH SÅ SKÖNT, är väldigt less på dem...

Språket i den här boken var som sagt otroligt facinerande. Skriven ur Juliettes perspektiv, ur hennes tankar och känslor. Jag älskar sättet författaren använt siffror och focuserar på ibland lite udda saker som ger texten liv och gör läsaren intresserad. Juliette är halvt sinnessjuk när boken börjar, och texten är format efter det. Allteftersom hon förändras, förändras också texten. För att inte nämnda de överstrukna orden.
Till exempel i början på boken:

'"You're getting a cellmate roommate', they said to me.
'We hope that you rot to death in this place. For good behavior', they said to me."

Det överstrukna orden/meningarna är det som Juliette tänker/vill säga men inte säger/säger men önskar att hon inte sagt etc.

Kort sagt, läs denna. Den hamnar inte överst på min lista av favoritböcker, men det visade sig vara en långt mycket bättre bok än jag först trodde.

Några citat:
“The moon is a loyal companion.
It never leaves. It’s always there, watching, steadfast, knowing us in our light and dark moments, changing forever just as we do. Every day it’s a different version of itself. Sometimes weak and wan, sometimes strong and full of light. The moon understands what it means to be human.
Uncertain. Alone. Cratered by imperfections.”
-
“Someone picked up the sun and pinned it to the sky again, but every day it hangs a little lower than the day before. It's like a negligent parent who only knows one half of who you are. It never sees how its absence changes people. How different we are in the dark.”
-
"1 word, 2 lips, 3 4 5 fingers form a fist.
1 corner, 2 parents, 3 4 5 reasons to hide.
1 child, 2 eyes, 3 4 17 years of fear.
A broken broomstick, a pair of wile faces, angry whispers, locks on my door.
Look at me, is what I wanted to say. Talk to me every once in a while. Find me a cure for these tears, I'd really like to exhale for the first time in my life."
-
“'Everyone says I talk a lot.' He shrugs. 'But what am I supposed to do when I have so much to say?'"
-
“My voice softens. 'How old are you?'
'I'll be eleven next year.'
I grin. 'So you're ten years old?'
He crosses his arms. Frowns. 'I'll be twelve in two years.'
I think I already love this kid.”

Kommentarer
Postat av: Vilma

Jag läste den på svenska för ett bra tag sen, tyckte den var bra även om det kanske inte var den bästa bok jag läst i hela mitt liv ;) Den är nog bättre på engelska, som vanligt, dock. Jag tyckte väldigt mycket om Warner - det är något med riktigt bra "onda" karaktärer som får mig att bli arg, frustrerad och glad på samma gång som jag gillar ;)

Svar: Nej, oftast är ju böckerna bättre på sitt orginalspråk... Warner var fantastisk, man vill både skrika på honom och klappa tröstande på huvudet...
J N

Datum: 2013-03-07 Tid: 11:40:48


Namn:
Kom ihåg?
E-postadress:

Hemsida/Blogg:

Kommentar:


Trackback
TILLBAKA TILL STARTSIDAN

bloglovin

Allmänt
Dagbok
Dagens
Skola

Hästar
Horsemanship
Hästar
Kung Valdemar
Min Hästsyn
Ronja

Våra Häst
Amazing
Dalwinnie
Flisan
Holly Hobbie
Prins

Bloggandet
Bloggen
Designer
Gästbloggare

Intressen
Böcker
Film/TV
Illustrationer
Reading List 2013

Musik
Alex Day
Alexz Johnson
Sam Tsui
Musik

Äventyr
Mallorca 2010
London 2012
London 2013 #1
London 2013 #2

Övrigt
Birk
Citat
Fritt att diskutera!
Melodifestivalen 2011
Melodifestivalen 2012
Melodifestivalen 2013
Tänkvärt
Från Youtube

Fotografier
Byggnader
Djur
Evenemang
Hästar
Macro
Människor
Natur
Sport
Tävlingsbidrag
Vardagligt
Övrigt


2013
Jan, Feb, Mar, Apr, Maj, Jun, Jul, Aug, Sep, Nov, Dec

2012
Jan, Feb, Feb, , Apr, Maj, Jun, Jul, Aug, Sep, Oct, Nov, Dec

2011
Jan, Feb, Mar, Apr, Maj, Jun, Jul, Aug, Sep, Oct, Nov, Dec

2010
Jan, Feb, Mar, Apr, Maj, Jun, Jul, Aug, Sep, Oct, Nov, Dec