Bild 1: 24:e Januari 2012
Bild 2: 5:e December 2014

 

Jobbar ju på ett café ibland.
Caféet öppnade 2009. Vintern 2011 - 2012 hade jag praktik där. Under tiden byggde de om. Jag hjälpte till att måla om. Som ni ser på den övre bilden målade jag ungefär lika mycket på mig själv som jag gjorde på väggen. Sen jobbade jag på det caféet ibland. Mest helger, ibland i veckorna. Sen jobbade jag på andra ställen ett tag. Så i år började jag jobba på caféet igen. Blev mer och mer nu i höstas. Och nu har förra ägaren sålt caféet, och nya ägaren vill att jag jobbar kvar. Vilket är väldigt kul. Ska få jobba mer också, vilket också är kul. Men först ska vi måla om. Så där är där den undra bilden kommer in i... bilden... Uh, anyway. Målar fortfarande lika mycket på mig själv som på väggarna. Men fint blir det. :)

NaNoWriMo (x) (x) (x), National Novel Writing Month.
Iden med NaNo är att släppa alla hämningar och bara skriva. Inte tänka 'är detta bra?' utan bara skriva. Rätta och fixa senare. Och ska man hinna skriva 50,000 ord på 30 dagar, då jäklar måste man ligga i. Man kan inte stanna upp och tänka så mycket. Don't get me wrong, för att skriva en bra bok/novell/berättelse måste man tänka efter och stava rätt med rätt grammatik, men om man ständigt fastnar är det ju liksom ännu sämre.

Jag skrev mycket när jag var yngre. Det var inte diekt bra, men kul var det. Sen blev jag äldre, och det blev svårare. Man tvekar, man känner sig osäker, man stressar upp sig i onödan. 'Är detta bra?'. Sånna tråkiga tankar. Så jag skrev inte lika mycket. Och det tog tid. Det tog veckor, månader, ibland år att avsluta även berättelser på några få sidor. Inte jättekul att skriva då.

Discouraged. Vad blir bästa översättningen på det? Missmodig, avskräckt? Det, i alla fall.

Så hittade jag NaNoWriMo 2012. Tänkta att 'varför inte?'. Det gick inte jättebra. Förlorade stort. Men det var rätt kul ändå.

Under sommaren 2013 gick det väldigt dåligt så fort jag försökte skriv något. Idéer fanns det gott om, det är snarare förmågan att använda orden som det brast med. Kopplingen mellan mitt huvud och mina fingrar var trasig. Så jag började om. Tog gamla karaktärer (har rätt gått om sådana) och skrev korta 'one-shots' för skojs skull. Det gick bättre. Så kom NaNo2013 och jag gick all in. Låg efter rätt mycket. Ibland hatade jag annant ord jag skrev. Men jag skrev. Och med en halvtimme till godo nådde jag 50,000 ord på 30:e november. Och wow. 50,000 ord. Jag. Jag skrev så mycket. Det är rätt maffigt. Allt är intre bra, men vissa delar är jag riktigt glad över, och även om jag avskydda allt ibland hade det varit en jäkligt kul upplevelse.

Probelemet där var ju att efteråt ville jag inte ens titta på ett worddokument. Jag var så trött på att skriva att jag inte gjorde det på flera månader. Ugh. Så det här året bestämde jag mig för att skriva flera kortare noveller snarare än en lång. Och tro tusan att det gick bättre. Blev färdig efter bara tre veckor. Tre! 50,000 ord på 24 dagar. Sista dagen skrev jag 6000+ ord.

Och herregud vad det tar emot ibland, att skriva. Ibland bara går det inte. Men NaNo har hjälpt mig en hel del. För jag VILL ju. Skapa världar, karaktärer, historier. Det är fantastiskt. Det är bara att det tar emot ibland. Väldigt mycket. Men det här är bra, det är framgång. Improvements.

 

 

 

 

När vi tillslut kommer till Västerås så hade vi missat den första kvarten av filmen, och inte för att det brukar hända värst mycket i den första kvarten av filmer men man vill ju helst ha med den också för helhetens skull liksom, så vi köpte biljetter för visningen kl sex istället. Vi såg filmen tillslut och den var väldigt awesome, så något gick bra igår ialla fall. Bara det att när filmen är slut (inklusive BÅDA extrascenerna efter eftertexterna, never leave the theatre until the very last of the credits are done on a Marvel movie) är det fem minuter kvar tills tåget går, och eftersom jag en gång redan har försökt springa ner till stationen på den tiden och misslyckats tänkte vi att det är ingen idé att försöka nu. Så vi går lungt ner, bara för att när vi väl är där inse att tåget är försenat till 20.41. Klockan var 20.40. Vi ser tåget komma in och försöker febrilt köpa biljetter, men det gick inge vidare så tåget åkte iväg och vi fick glatt vänta på nästa buss. Den kom vi tack och lov i tid till, plus att den kom hela vägen till Sala utan problem. Annars hade jag gått hem.

Also, 4 dagar till London. Whoop.

Första gången jag satte min fot i London var någon gång i juli 2008. Jag spenderade en två veckors språkresa i Brighton, och under en lördag packade vi ihop hela gruppen och åkta till London över dagen. Minns inte så mycket av den dagen, mer än att allt var stort och ganska vackert och att ledaren energiskt föste runt oss som en skock får hela dagen för att vi skulle hinna se så mycket som möjligt på de få timmar vi hade. Kom tillbaka till Brighton helt slut, men redan då hade jag bestämt mig för att det var en stad jag gärna kom tillbaka till.

Jag gjorde det bara ett år senare. 7 juli 2009 satte jag mig på ett flygplan och spenderade de följande tre veckorna i denna storstad. Jag bodde i en engelsk värdfamilj, och dagarna shiftade mellan lektioner eller aktiviteter på för- och eftermiddag, men vi hade rätt mycket tid till oss själva också. Jag umgicks självklart med mina medspråkresenärer, men spenderade också en hel del tid med att bara strosa runt, sitta på internetcaféer, gå i affärer, köpa supergoda mackor (Pret A Manger) eller choklad (Starbucks), sitta i parker och läsa, åka tunnelbana bara för att det var kul (ja, jag tycker faktiskt det är kul!) eller bara TITTA. Titta på människor, på husen, på parkerna, på... London.

När jag kom hem igen efter tre veckor uppskattade jag Sala mer än någonsin. Tystnaden och lugnet var fantastiskt efter tre veckor av konstant ljud och rörelse. Men det betyder inte att jag inte trivdes varje sekund i London, att jag inte vill tillbaka vid varje tillfälle jag får. Jag skulle inte vilja bosätta mig i denna stad, mitt hjärta hör i den absoluta slutändan hemma i naturen, men jag skulle inte säga nej till att spendera några veckor eller till och med månader i denna stad.

Jag kan inte sätta fingret på vad exakt det är som gör att jag känner så starkt för London. Jag har rest en hel del i mitt liv och även om jag trivts på alla ställen vi varit på är det London jag helst vill tillbaka till. Det är något med atmosfären, med kulturen, med människorna. Och jag vet att en stor del av människorna man möter är turister, men även det är trevligt. Här finns allt. Alla typer av allting. Det är vackert. Även det som inte är det. Det är kanske fotografen i mig som talar nu men även det lite nedgångna, trånga och underliga är vackert.

 

 

Okey?
Typ: "Jag har hittat massa pengar och om någon får veta att jag behållit dem kan jag hamna i fängelse. Nu behöver jag hjälp att gömma pengarna... JAG VET, jag ska mejla en tjugoårig tjej i Sverige och be henne hjälpa mig. Vi kan dela pengarna. Blir perfekt."

 

Sure.