När jag kom till stallet idag gick jag direkt ner till hagen och tog av täcket och grimma på Winnie och gav dem en liten extra tuss hö. Därefter promenerade jag runt lite i hagen och undersökte staketet som stod mitt i hagen. Det börjar ungefär en tredjedel in och sträcker sig sedan nästan ända längst bort. Trådarna hänger ner här och var och jag tycker det ser lite läskigt ut med tanke på att Winnie och Doréen ibland får för sig att ta en räsergalopp genom hagen, hehe. Så jag pysslade lite med det, drog upp trådar som fastnat i snön och knöt upp dem på stolparna. Efter ett tag blev jag på avstånd betraktad av fyra hästögon som tyckte jag var mycket konstig. Hehe.

Hur som helst, när jag mockat åt Ronja och Winnie och fyllt höpåsar och fixat så tog jag ut Winnie på ridbanan i repgrimma och arbetsrep. Underlaget var väldigt bra för att vara vinter, visserligen hårt och lite isigt, men det var så skrovligt att Winnie inte halkade alls. Jag övade lite på ett kommando för trav, som sedan övergick i att träna på övergångar. Skritt, trav, skritt, trav. Jag fick verkligen träna på att använda mina egna energier, höja den när jag ville att hon skulle trava och sänka när jag ville att hon skulle skritta. Hon lyssnade inte alltid, men det begär jag inte heller. Hon var i alla fall superduktig, och för det mesta fortsatte hon till och med på spåret när hon saktade av och vände inte upp. Wonderful!

Det var ju mörkt ute (tack och lov har ridbanan lampor!) och bara två andra personer kvar i stallet. Alla hästar var inne och det var lungt omkring oss. Så jag lade arbetsrepet ett varv runt hennes hals (fortfarande fäst i repgrimman) och busade lite med henne. Hon följde i princip vart enda steg jag tog, oftast i trav. De gånger hon vände sig bort och tittade på någonting var det vara att vänta ett ögonblick och sedan fråga om hon ville följa med, så kom hon igen. Har saknat det, att kunna busa löst. Har ju ingen inhägnad att busa i här.

Blir fortfarande tårögd och lycklig när jag ser den här filmen från slutet av november. Helt från ingenstanns blev min lilla pålle en busig fölunge. Vi rusade runt och lekte helt kravlöst, och gjorde flera inkallningar i galopp! Första gången grät jag av lycka. Min vackra ängel.