London var awesome, fast det är ju inte direkt någon nyhet. Edda och jag landade på Stansted vid tvåtiden, och efter lite velande bestämde oss för att köpa tågbiljetter istället för bussbiljetter in till London, som förra året. Lite dyrare, men åh så skönt! Runt 45 minuter istället för över en och en halv timme, och tåg är ju alltid skönare än buss. Plus fritt Wi-fi. Dessutom träffade vi världens trevligaste konduktör som småpratade med och, efter att ha fått reda på att vi var vad de flesta skulle kalla "nördar", berättade om en sci-fi butik han sett någon dag innan. Vi kände visserligen redan till denna och var där förra året (Forbidden Planet), men ändå!

Väl i London tog vi Tunnelbanan till det hostel (vandrarhem) vi skulle bo på, "Smart Russell Square". Jag skulle inte kalla det modernt, men mysigt och absolut ett ställe jag skulle komma tillbaka till. Lite livligt ibland (är säker på att de hyrt ut rummet ovanför oss till en grupp elefanter, JISSES vad de klampade ibland!), visst, men så betalade vi knappt något heller.

Direkt efter åkte vi till Speakers Corner som tyvärr var rätt dött denna dag, och vandrade efter det upp längs Oxford Street. Åt tjocka våfflor med smältchoklad. Nam.

På måndagen gjorde vi så mycket att jag knappt har någon koll på när/var/hur/varför. Började dagen med att åka till St. Barts som inte säger de flesta så mycket men får alla Sherlockians att kvida "gah" (just smile and wave at the crazy fan, just smile and wave). Därefter åt vi frukost på Speedy's, besökte British Library som tyvärr var rätt begränsat om man inte hade diverse tillstånd men fantastiskt fint i alla fall, åkte vidare till området runt St. Paul's Cathedral, gick över Millenium Bridge och gick in längst upp på Tate Modern och betraktade den vackra utsikten ett tag.

Vidare till Piccadilly Circus och upp på Shaftesbury Avenue för att besöka tidigare nämnda sci-fi butik, äta på Subway efter att ha letat efter ett Starbucks i en halvtimme och sedan se Les Misérables som var SÅ BRA. Jag menar WOW. Jag såg filmen i januari och älskade den, och sedan dess har Edda och jag lyssnat på musiken som galningar. Hela Londonresan grundade sig på meningen "Om det är någon musikal jag vill se live så är det Les Mis" vilket väldigt snabbt förvandlades till ett enda stort "LET'S DO IT".

Musiken, scenen, rekvisita, cast... allt var otroligt och jag skrattade och grät om vartannat. Har ni möjligheten så SE DEN HÄR MUSIKALEN.

Efteråt gick vi ner på Piccadilly och tittade på några duktiga dansare, och gick sedan till M&M Shop innan vi åkte hem. Alltså jag är inte överdrivet förtjust i M&Ms men wow det där är en fantastisk butik. SÅ MYCKET CHOKLAD. SO MANY COLOURS.

Därefter hem och sova. Hur våra ben och fötter kändes ska vi inte ens prata om.

{KÄLLA}

 

{KÄLLA}

 

Självklart kan jag inte låta bli att reagera på detta. Egentligen lever de ju ett bra liv, de får mat, en plats att sova och nu till och med utbildning, förutom det faktum att de dyrkas som en gudinna. Frågan är bara, är detta tillräckligt. Hon har alla fysiska förutsättningar, men hur mår egentligen flickan bakom Kumari? Den psykiska delen. Att leva hela sin barndom som ett objekt, att behöva tillåta alla berörningar från främmande människor, att aldrig få skratta eller gråta. På sätt och vis vill jag säga att detta är fel och borde ändras på. Att inte små barn ska utsättas för svårigheter på grund av en tradition.

Å andra sidan...

En kvinna som intervjuades när Samita bars förbi sa: "People get a good feeling, just by meeting the kumari." De sa också i repotaget att Kumari står för allt positivt, att hon ger lycka och botar sjukdom, etc. De här unga flickorna gör ändå något bra.

Så frågan blir istället, hur mycket är ett människoliv värt? Svårt fråga, tycker ni inte? För att inte säga omöjlig. Om hundratals människor mår bättre av att tro att Samita är en levande gudinna, är det då värt att låta flickan leva det här livet under några år? Om du säger nej, är det värt det om det påverkar tusentals positivt? Miljoner då? Om flera miljoner människor kommer få ett bättre liv för att en flicka lever isolerat, är det värt det?

Jag tycker själv att det här är så oerhört svåra frågor. Just dessa har ju egentligen inte uteslutande med Samita, Kumari och Living Goddess att göra, utan kan appliceras på det mesta. Om tusentals liv räddas om man offrar ett enda, är det då okey att döda den personen? Är det skillnad om det är en person som gjort mycket ont och en som gjort mycket gott? Har kunskap något med saken att göra, till exempel om man skulle tvingas offra en av två personer, och den ena har kunskap och information som kommer kunna hjälpa tusentals i framtiden. Är deras liv lika mycket värt?

Och har vi rätt att bestämma över människors liv och dess värde?

Jag tror i grund och botten att alla liv har samma grundvärde, men att det finns otroligt många komplicerade situationer där man får väga alla involverade delar. Jag vet att det är ett väldigt flyktigt svar, men jag är inte säker på om jag kan ta ställning till den här frågan just nu. Har funderat på sådant här länge, men kommer egentligen ingen vart.

Detta är ett fruktansvärt svårt och känsligt ämne, men jag vill gärna höra era åsikter!

Källor:
http://en.wikipedia.org/wiki/Kumari_%28children%29
http://deepakadk.blogspot.se/2010/03/kumari-of-patan-living-goddess.html

Engelska och svenska omslaget.

 

John Green:
"Maybe there's something you're afraid to say, or someone you're afraid to love, or somewhere you're afraid to go. It's gonna hurt. It's gonna hurt because it matters."

“NO. No no no. I don't want to screw you. I just love you. When did who you want to screw become the whole game? Since when is the person you want to screw the only person you get to love? It's so stupid, Tiny! I mean, Jesus, who even gives a fuck about sex?! People act like it's the most important thing humans do, but come on. How can our sentient fucking lives revolve around something slugs can do. I mean, who you want to screw and whether you screw them? Those are important questions, I guess. But they're not that important. You know what's important? Who would you die for? Who do you wake up at five forty-five in the morning for even though you don't even know why he needs you? Whose drunken nose would you pick?!”

“It's hard to believe in coincidence, but it's even harder to believe in anything else.”

David Levithan:
"i do not say 'good-bye.' i believe that's one of the bullshittiest words ever invented. it's not like you're given the choice to say 'bad-bye' or 'awful-bye' or 'couldn't-care-less-about-you-bye.' every time you leave, it's supposed to be a good one. well, i don't believe in that. i believe against that."

 

“this is why we call people exes, i guess - because the paths that cross in the middle end up separating at the end. it's too easy to see an X as a cross-out. it's not, because there's no way to cross out something like that. the X is a diagram of two paths.”

"maybe tonight you're scared of falling, and maybe there's somebody here or somewhere else you're thinking about, worrying over, fretting over, trying to figure out if you want to fall, or how and when you're gonna land, and i gotta tell you, friends, to stop thinking about the landing, because it's all about falling."

Har suttit med Edda och bestämt vad vi ska göra över Skype nu. 5 dagar tills London!

Wow. Alltså verkligen. Wow. Jag menar allvar, WOW. För en gång skull läste jag inte den här boken, jag lyssnade på den. Senast jag lyssnade på en ljudbok var 2008. Jag förstår egentligen inte VARFÖR jag inte lyssnar på böcker oftare, men av någon anledning föredrar jag att LÄSA. Sitta ner och hålla en bok i handen. Men för en månad sedan skulle jag köra totalt 50 mil för ett jobb det slutade med att jag inte tog (fick tack och lov betalt för bensinen ändå) och för att ha något att lyssna på så laddade jag hem denna bok som ljudbok. Tror inte det skulle varit uppskattat av någon att jag satt och läste när jag körde, hehe.

Den här boken börjar bra. Sen blir den bättre. Den här boken är allt jag vill ha i en bok. KÄNSLOR. Man skrattar, man gråter, man känner för att skrika och kasta boken i väggen. Jonas Gardell är ett geni. Jag har tyvärr inte läst fler BÖCKER av honom, något jag planerar att ändra på så snart som möjligt, men jag har sett väldigt många av hans uppträdanden och läst och tittat på andra saker jag lyckats komma över. Är även en trogen följare av hans twitter. Men det denna man bemästrar till den grad att man nästan tror att det inte är sant, är att gå från hysteriskt rolig till gravallvarlig i ett enda andetag. Du kan skratta så att du knappt får någon luft till sketcher han framför, och plötsligt så är han allvarlig och det han säger är så fyllt av känsla att du sätter både skrattet och andan i halsen och så plötsligt är han tillbaka till att vara rolig och du skrattar igen men du MINNS vad han just sa och det sitter liksom i dig...

Den berörde mig väldigt mycket, den här boken. Jag har alltid fattat att det var illa, synen och tankarna kring homosexuella, men inte på det här sättet. Det jag läst och sett och hört har främst varit från frontlinjen, har jag insett. De som slogs för friheten, för rättigheter. De som väsnades. Jag insåg när jag lyssnade på den här boken att jag hört mycket lite från det vardagliga. Det som pågick i skuggorna, majoriteten. Den intensiva verkligheten, som jag tror kom delvis just för att det var Jonas själv som berättade, var stundvis nästan skrämmande. Men trotts att man kände sig något emotionellt tömd mot slutet (jag sträcklyssnade som sagt på halva boken ena dagen, och andra halvan dagen efter) så kändes det bra.
Jag är så otroligt glad att jag fått ta del av den här historien.

Det är oerhört svårt att hitta citat från boken eftersom svenskar är lata och nästan aldrig har citatsidor som engelska böcker har, och jag är för lat för att leta på citaten i ljudboken, men jag måste dela med mig av ett av detta:
"Det sägs att varje homosexuell har sin 'komma ut' historia. Rasmus kom aldrig ut. Han slets vänligt men bestämt ut av Gabriella, utan att bli artigt tillfrågad först."

As mentioned, I'm going to London!
Det faktum att det är sex dagar kvar hindrade mig inte från att börja backa idag. Förra året när vi åkte dit för en vecka packade jag väldigt mycket och använde en fjärdedel, så den här gången satte jag uppregeln att jag skriver en lista på de kläder jag tror att jag behöver och sedan delar den på mitten. Slutade med att jag knappt tog med något alls. Men så är det bara fyra dagar (tre nätter) så hur mycket kan jag behöva liksom? Har fått ner allt i en ryggsäck, och är imponerad av mig själv att den är så lätt. Min skolväska brukade väga mer! (men så brukade jag också ha en dator och typ tre böcker i den såatte...)

Har i alla fall alla papper utskrivna, så nu är det bara att hitta mitt pass och göra ett någorlunda schema på vart  vi ska vara när etc. Ska försöka tagga ner lite mot förre året, då jag gjorde lista efter lista och tillslut började göra listor över vilka listor jag hade, och mina reservplaner hade reservplaner. Mitt rum kan vara stökig och jag tappar bort min mobil femtioelva gånger per dag, men ska jag resa någonstans så blir jag överdrivet nogrann.

Orginalomslag / Omslaget på utgåvan jag läste

Det här är en bok jag hört talas om hundratals gånger utan att veta minsta lilla om.
Jag växlar just nu mellan att läsa moderna böcker och klassiker. Tyvärr märker jag ett visst mönster. De flesta är rätt... platta. Det är det bästa sättet att beskriva dem. Det flyter på lugnt och även om det händer saker så händer dem liksom bara utan vidare. Jag gillar när historien nästan blir kastad i ansiktet på dig, när du dras med och verkligen KÄNNER det du läser. En bok är som bäst när den faktiskt får dig att skratta, gråta och vilja kasta boken i väggen för att du blir så arg.

The Great Gatsby, tillsammans med de flesta klassiker jag läst hittills, är en lugn söndagseftermiddag när en väldigt gammal farfar för femhundratusenelfte gången berättar för sitt barnbarn om "den där gången jag byggde en friggebod på tomten", om ni förstår vad jag menar. Det blev bättre mot slutet, men det tog mig tre fjärdedelar innan jag kunde lägga ifrån mig boken utan att genast glömma huvudpersonens namn. (Nick Carraway!)

Boken är uppbyggd så att Nick återberättar händelser som inträffade för ett okänt antal år sedan, och det är precis så det känns... Nick återberättar något med en lätt uttråkad ton och utan ork att gå in på detaljer. Jay Gatsby var den enda karaktär jag kände hade lite spunk. Han hade en personlighet, en spännande bakgrund (som jag önskar att man fått veta mer om...) och det kändes som om det i alla fall var lite KÄNSLA bakom honom.

I över huvud taget tycker jag hela historien var kortfattad och hastig. Språket var fint och komplicerat, och ibland kändes det som om orden var finare än innebörden. Fina ord som inte sa något. Dessutom kunde det dyka upp saker som man trodde skulle leda till något och plötsligt var de bara borta. Som när Nick bevittnar ett ordentligt gräl och mitt i från ingenstans säger "I just realized that today's my birthday.". Jaha...? Så... What about it? Nothing? We're not going to even mention it again? Okey. Sure. Move on, why don't you...

På bokens Wikipediasida finns följande att läsa: "The Modern Library named it the second best English language novel of the 20th century." Min första tanke när jag läste detta var att Modern Libary inte kan ha läst många andra böcker när de sa det. Det ÄR en bra bok, men också en rätt tråkig bok. Det går säkert att läsa en hel del mellan raderna om man skulle sätta sig ner och analysera den här boken, men det känns långsökt.

Det är en bok jag skulle rekomendera för läsandets skull, ifall man som jag tycker om att läsa klassikerna för att se vad allt ståhej kring dem handlar om, men det är knappast något jag kommer läsa om i första taget.

Istället ska jag vänta spänt på filmen som jag faktiskt tror är rätt bra!

"Gatsby believed in the green light, the orgastic future that year by year recedes before us. It eluded us then, but that’s no matter — tomorrow we will run faster, stretch out our arms farther.... And one fine morning —
So we beat on, boats against the current, borne back ceaselessly into the past."

Engelskt och svenskt omslag.

'"You're getting a cellmate roommate', they said to me.

'We hope that you rot to death in this place. For good behavior', they said to me."