singing Sweet Home Alabama all summer long
Winnie och Flisan går numera i en väldigt fin, väldigt stor gräshage, två kilometer härifrån. Liksom förra året fick vi låna den fina skogshagen av en av våra grannar (här på landet är man fortfarande grannar även om man bor två kilometer ifrån varandra) och dessutom en ännu större gräshage. Åtta hektar gräshage. *swoons*
16 April 2011.
Promenad.
Tog Winnie och Birk på släp och gick en promenad på eftermiddagen. Hund är inte alltför förtjust i häst, som ni kan se. Stor och otäck sak som kan hålla sig på avstånd. Winnie istället är nyfiken, men blir lite irriterad när Birk inte reagerar på hennes signaler som en häst borde göra. Knasdjur.
~ När världen faller ner är det du och jag.
{ winnie and the little ones }
Äh, lite kyla har ingen dött av! ... oh... wait....
Weeeeeell.. Nej, jag har inget mer att säga..
Party on.
Winnie&Prins&Jag
Med Winnie låg fokusen på att ligga i en bra position. Inte längre fram en min axel, men inte för långt bak heller. I skritt fick jag nästan släpa med henne, då masade hon sig fram i snigelfart. Trav däremot fick jag istället stoppa henne ibland så hon inte sprang förbi. Men det gick fantastiskt bra och hon skötte sig super.
Med Prins låg fokusen på att han inte skulle hoppa ur skinnet när jag gav Winnie ett kommando. Han är ju så otroligt känslig, och när jag bad Winnie att sakta av tvärstannade han nästan. Samma sak när jag försökte driva på Winnie, då flög han framåt i full fart. Men det är superbra träning för honom, och det gick bättre och bättre ju längre vi red.
Var ute kanske en halvtimme. Upp genom skogen och ut på fältet. Försökte trava lite där, men vi red mest i cirklar eftersom Winnie travade lite snabbare än Prins, vilket resulterade i att Prins svängde undan för Winnie, som följde efter.
Vi fortsatte ut på en galoppstig, en väg med mjukt och fint underlag. Började trava där igen, och jisses vad de kutade på båda två. Lät dem springa, och plötsligt fick Prins en gångart som måste ha varit en blandning av både skritt, trav, galopp och tölt. Benen gick verkligen åt alla håll, haha! Så jag saktade av lite och fattade sedan galopp. SÅ DUKTIGA HÄSTAR VI HAR! Prins har en rätt intressant galopp. Stackarn vet inte riktigt vart han ska sätta fötterna. Men nu gick det riktigt bra ändå.
Och Winnie! Som jämnt blir så busig när man är ute! Hon galopperade snällt bakom Prins i ett lugnt tempo. Fina hästar!
Jag kan bara gråta.
För deras lidande och människans idioti.
Hästar är som Stereogram. {mina egna tankar}
Det här är ett stereogram. Ibland kallas de även Magical Eye Picture. Vid första anblicken av den här bilden ser man bara en enda röra av färger. Min första tanke var att det var en tavla av någon konstnär som tjänar alldeles för mycket pengar på att kasta lite färg på en duk. Det finns liksom inget att se direkt, och den blir snabbt lite tråkig.
Men, om man tittar på ett speciellt sätt, då träder plötsligt en annan bild plats. Istället för den konstiga färgexplosionen finns där en 3D bild. Man ser den inte om man inte försöker. Om man inte vill se. Gömd i bilden ovan finns en vas med blommor. Hur många hade kunnat gissa det?
När det kommer till djur, då ser människor bara vad de fysiskt ser. Vad de vill se. Vi ser en handling, och utan ett öppet sinne blir vi låsta i den handlingen. En häst med bakstrykta öron är alltid arg, en häst som hotar en annan är alltid högre i rang. Men när man tittar bakom det man ser, när man öppnar sitt sinne, vidgar sina tankar och tänker "outside the box", då träder en ny värld fram. Det kanske inte alltid är något så vackert en vas med blommor, tvärt om kan det i vissa fall vara svårt att höra vad som finns att säga, bakom det man ser. Att höra att det inte är hästen det är fel på, det är du själv som måste tänka över dina tankar, känslor och handlingar.
Men oftast är det betydligt vackrare än en simpel blomma. Bakom det man ser, där kan den renaste, vackraste kärleken finnas. Acceptans, frihet, glädje, livskraft.
Jag försöker se det som man inte ser, eller snarare känna det man inte ser. Jag lyckas inte alltid, jag har nyss börjat. För ett år sedan tog jag första steget in i den här nya världen, men först för någon månad sedan började jag förstå helheten. Om hur oerhört djupa och inteligenta dessa djur är. Och att på någon månad rensa bort alla tankar, intryck, känslor och framför allt så kallad kunskap jag fått ta del av i 17 år... Det är svårt, kan jag säga er. Gång på gång fastnar jag i gammalt beteende, gör saker jag vet är dumt, men jag försöker. Och ibland tycker jag tanken är det viktigaste. Det är viljan, inte resultatet. Förändring sker långsamt.
Det verkar ibland som om människan tror att vi själva blir smartare av att sänka intelligensen omkring oss.
Jag blir förbannad, rent ut sagt.
Texten nedan är tagen direkt ur tidningen Min Häst, Nr. 14 2005.
"UNGHÄSTEN, Del 4 Inridningen fortsätter.
Trots:
Ofta kan hästen bli lite trotsig efter någon månads ridning och då gäller det att sätta gränser för hur den får uppträda. En bestraffning i form av spörapp måste alltid komma i exakt när hästen varit dum, inte en minut för sent. Titta på hur hästar uppträder mot varandra i hagen; om en häst gör något som en annan inte tycker om, blir den omedelbart biten eller får en annan tillrättavisning. Och sedan är allt bra igen! Det är alltså viktigt att straffet kommer i rätt ögonblick och att man sedan inte sitter och är småsur (kanske drar i tyglarna eller är onödigt hårdhänt med skänklarna) en lång stund efteråt. Hästen måste få klara signaler från dig om vad som är rätt och vad som är fel. Mycket beröm när den gör rätt och ett snabbt, snärtigt rapp om den gör fel."
Det är mycket som är, men som man inte ser.
Det är intressant hur mer än halva jordklotet är extremt benägna att tro på en Gud av något slag, trotts att de inte kan se honom, men knapp en kotte tror att det ligger mer bakom en hästflock än dominans och herarki - det man "ser". För om en häst biter en annan, då är detta ALLTID ju en tillrättavisning, jojomän. För det SER JU UT SÅ... right? *host*
Det som gör mest ont i hjärtat är att detta är en hästtidning för barn som säger detta. Slå din unghäst när den gör fel. Slå hästen när den gör fel. Jag står fast vid att slå sin häst när den gör fel, är som att slå sitt barn när det gör fel. Att tillrättavisa I VISSA TILLFÄLLEN tycker jag inte är fel, men att SLÅ sin häst för att komma dit? Varför inte ge alla i kön på ICA en rak höger för att de står i vägen när du ändå är igång...? Ja, jag tycker helt seriöst att det är så illa. Det gör jag. Jag ångrar varje gång jag använt spö i mitt liv utan bättre vetande, och fick jag bestämma skulle jag ta alla spön och göra en majbrasa av dem.
Kanske bör tillägga detta;
Spön där man har för avsikt att bestraffa fram ett visst beteende är vad jag hatar. När avsikten med spön är att röra hästen med dem när de "gör fel". Jag har sett (få) människor som faktiskt kan använda spön på ett vettigt vis. Föga förvånande är alla dessa horsemanship-människor, och stor del av dessa spön är carrot sticks. Vi - eller åtmindstånde jag - rör aldrig hästen med sticken (misstag händer, såklart, men jag försöker). Winnie tål att man skriker, gormar och slår med spön runt henne, så därför driver jag på henne med den eller bromsar henne med den. Grejen är att Winnie har modet att säga nej. När hon inte vill, när jag inte är närvarande eller när någon av oss inte förstår, då säger Winnie ifrån eftersom hon vet att hon inte blir bestraffad för det. Eller snarare, hon vet INTE att hon KUNDE ha blivit bestraffad. Hon har en egen vilja, och jag älskar det med henne.
Jag tänker avsluta med ett citat.
Det är hämtat från en blogg som drivs av två vänner till mig, Enna och Oline. Fina människor. {KLICKA HÄR}
Den handlar om djurkommunikation, och återigen, du får tycka och tro vad du vill, men jag tror. Citatet kommer från en häst som Enna talade med, och handlar om hästens förra hem;
"Ibland fick jag ett slag på rumpan. Det var obehagligt och när jag skulle visa och förklara för dom så slog dom bara mer. Jag lärde mig tillslut att vara tyst, dom tänkte inte lyssna. Jag slutade försöka berätta, det gjorde bara ont."
Amazing.
Oh lord...
Ska man vara fascinerad över att killen faktiskt sitter kvar genom hela banan, gråta över hur hästens rygg måste kännas eller bli förbannad på den som lärde honom att rida? För den personen lärde honom uppenbarligen inte att rida! Herremingudihimelen.
Klicka här för att se hela filmen!
Fick mig en liten tankeställare.
Idag när jag kom till stallet vid halv två tiden var det några vuxna som skulle släppa ridskolehästarna i ridhuset så de fick springa av sig. Lagom när jag kom upp på läktaren för att titta på sprang en människa av tre runt och försökte valla in tre hästar mot ingången. De andra två stod och visslade och ropade på hästarna, som sket totalt i det och sprang omkring i mitten av ridhuset. Jag frågade om de ville ha hjälp med något (mest eftersom de skulle bli klara snabbt och ridhuset skulle bli ledigt åt mig) varpå de svarade att jag gärna fick hjälpa till att släppa ut fler hästar så fort de fått tag på de tre som fanns där. Jag gick ned i ridhuset och väntade på att de skulle få fatt i hästarna, men de fortsatte bara försöka jaga ned dem mot ingången. Tillslut sa en av kvinnorna; ”Jag går och hämtar lite havre i en hink”. Förvirrat frågade jag; ”Är det inte bara att gå och hämta dem?”
Jag fick den där blicken… lite ”jaha, det kan ju du försöka med…” innan hon räckte mig grimskaftet och gick för att hämta kraft. Fortfarande förvirrat gick jag mot ponnyerna, lite krokig väg och utan att titta direkt på dem. Det tog en 15 sekunder innan ponnyerna började skritta mot mig, och då stannade jag och lät dem komma till mig. Utan problem knäppte jag fast grimskaftet i en av dem och gick tillbaka.
Jag undrar om de ens prövade att fånga in hästarna, eller om de trodde det skulle vara omöjligt bara för att de jagat runt så mycket och busat? Eller hade de bara försökt klampa fram med inställningen; ”Du kommer med mig, lugnt och snällt och utan att bråka.” För jag tror inte sådant funkar i längden. Man kan inte förvänta sig att ett djur på flera hundra kilo ska följa ens minsta vink utan någon form av kompromiss. Jag ber, du gör. Det funkar inte.
Winnie och jag kompromissar hela tiden. Jag ber om något, hon får beröm genom vila, godis eller mys. Om hon skulle tröttna släpper jag allt och låter henne gå bort ett tag. Rusar hon plötsligt iväg i galopp runt ridhuset när jag ber henne trava väntar jag ut henne och när hon väl kommer in fortsätter vi övningen och så berömmer jag extra mycket. Jag förväntar mig inte att hon ska göra allt jag ber om, men när hon gör det blir jag överlycklig och berömmer massor. Hon måste inte, men väljer oftast att göra det ändå för att det leder till något hon vill ha, eller något hon tycker om att göra.
Fail...
Random ekipag på en hopptävling i somras.
;)
Beror på hur man ser på saken. Det vi gjorde på kursen var ändå rätt enkelt, speciellt då Winnie är så känslig och sammarbetsvillig. Men vi gjorde ju liksom bara grunderna, att rida WESTERN är antagligen LITE svårare, haha. Fast när man väl lärt sig är det säkert inte så svårt heller och för sig...
Är det svårt att hoppa? Rida dressyr? Voltige?
Förstår ni min synpunkt? Hehe.
Nu taggar vi till mattemys det fösta vi gör efter lovet.
vill inte vill inte vill inte
Westernridning.
Nu har jag bestämt mig! Jag ska pröva på en kurs i westernridning. Westernsadeln köptes ju främst för att den är gudomlig att rida i, och snygg. Men tanken fanns redan då att det skulle vara super att faktiskt träna det någon gång. Det har jag ju och för sig tänkt större delen av mitt liv, men speciellt nu. Så nu är den bokad. Hos Olle Wåhlberg, en man jag redan varit på en introductionskurs i Horsemanship hos tidigare.
Läs mer på hans hemsida;
www.ridharmoni.se
Den 6 november åker jag och och Winnie dit och prövar på western!
Stalltjänst.
Sadeln in action. Nikon D60 är en rätt bra kamera... under bra förhållanden. Ett mörkt stall ger antingen så korniga bilder att man inte ser någonting alls, eller för nästan svarta bilder. Så jag struntade i finheten och tog en bild med blixt, bara så man skulle få se sadeln. ME LOVE IT!
Den här skönheten kan bli min!
Har i alla fall svarat på annonsen, nu väntar jag bara på svar från säljaren.
Sen måste den ju förstås passa också, men vi får helt enkelt se!
RIDRESA PÅ MALLORCA!
Jag, min mamma och två av våra vänner från stallet ska alltså åka på ridresa på Mallorca. Under en vecka ska vi rida över hela ön på vackra Andalusier! *dreggla*
Vi åker på söndag och kommer tillbaka på tisdag 22 september. Vilket innebär att bloggen kommer ligga nere under den perioden, hehe.
Nu måste jag sova. Jeez..
Först ska jag bara visa er senaste Winniefilmen, från gårdagens träning... som gick awesome!!
Angående gårdagens inlägg.
Det finns olika sätt att utöva horsemanship. På senaste tiden har allt fler börjat följa Pat Parelli eller någon annan av dessa kända NH-ikoner. Och tyvärr verkar större delen av dem ha blivit lite pengagalna och strunta i hästarna.
Den här kvinnans filosofi gick bokstavligt talat på att stänga av alla vägar utom en, och sedan utsätta hästen för ett stort obehag för att få denne att välja den öppna vägen. Och det skulle visas RESPEKT! Hästen skulle RESPEKTERA dig!
Fem minuter in i träningen fann jag mig själv omgiven av fem personer som allihop slog i arbetsrepen av fulla krafter för att "lära hästen att den måste hålla avstånd". Tränaren stod glatt i mitten och berömde alla för deras prestationer.
Det var när hon började puckla på en av hästarna så jag nästan började gråta som jag tappade den lilla, lilla gnutta respekt jag hade för henne. En av hästarna vägrade backa undan, och detta löste hon genom att börja veva lätt med arbetsrepet, så som man ska göra enligt de fyra faserna. Problemet var att hennes fas fyra inkluderade att veva av fulla krafter med arbetsrepet medan hon slog med sticken på hästens underhals och bringa.
Och grejen är ju att ingen reagerade utom jag. Liksom de själva sa var jag ju den enda som hade kunskaper sedan innan om NH. Nog för att hästen ska visa respekt och inte springa över en, men jag vägrar kräva den respekten genom att skrämma hästen!
Men det funkade ju. En kvart in i träningen gick hästarna på tårna bakom repsektive ägare och lutade hela kroppsvikten bakåt med huvudet högt för att kunna tvärstanna ifall ägaren skulle stanna. Allt i ett desperat försök att undvika obehaget.
Jeez... Ska det börja gå utför för Horsemanship också?