Kom ju liksom av mig lite med att skriva om alla böcker jag läste under 2013. Mest för att jag gick in för att skriva så himla mycket om alla böcker, och sen tröttnade jag och så rann det ut i sanden och ja... Men jag tänkte köra en liten recap över de återstående böckerna jag läste under förra året.

#16 The Casual Vacancy by J.K. Rowling
Wow. Lyssnade på ljudboken medan jag jobbade i stallet på Heby Ridskola. De sa ju väldigt ofta att denna bok är helt annorlunda mot Harry Potter och de skämtar inte. Men den var bra. JK kan det där med karaktärer, deras relationer tillvarandra och deras utveckling. Jag minns att jag tweetade "SO. MUCH. DRAMA." när jag lyssnat klart och det står jag fast vid. Snacka om small town drama rakt igenom. Men det är en superbra bok och borde absolut läsas!

#17 Under London by Peter Ackroyd

Detta är inte skönlitteratur, men det får vara med här ändå. Det handlar om tunnelsystemet under London, något jag tycker är otroligt spännande. Förutom tunnelbanesystemet finns det mil efter mil av tunnlar, gångar och rum under London. Love it.

#18 The Indigo Spell by Richelle Mead

Tredje boken i 'Bloodline' serien, en spinn-off på The Vampire Academy. Det är väldigt mycket young adult men det är trevligt emellanåt. Jag tycker om serien och denna bok var väldigt bra den med!

#19 Warm Bodies by Isaac Marion
Filmen blev så stor så jag kände att jag ville läsa boken också! Väldigt... speciell. Men awesome. Tycker alltid det är kul när de sätter en ny spin på böcker, och bok där huvudpersonen är en zombie är ju verkligen att sätta en ny spin på något.

#20 Min Mormor Hälsar Och Säger Förlåt by Fredrik Backman

Okey så jag har följt Fredriks blogg i flera år, och när jag först läste att han skulle släppa en bok 2012 (En Man Som Heter Ove och Saker Min Son Behöver Veta Om Världen) förväntade jag mig att skratta genom böckerna. Det gör man ju på hans blogg. Och visst skrattade jag, men man grät ju lika mycket också. Och så kommer denna bok. Och man börjar med att skratta. Sen blir det sorgligt. Och så roligt igen. Och så börjar alla bitar falla på plats på slutet och sen är allt extremt sorgligt men också såååå fint. Underbar bok som borde läsas av alla.

#21 The Magician’s Nephew by C. S. Lewis
Jag jobbade på Adlibris lager under julen, och under dagarna lyssnade jag mycket på ljudböcker. De fyra första böckerna i Narnia serien, till exempel. De var bra. Lite speciella. Nej, mycket speciella. Men bra. 

#22 The Lion, the Witch and the Wardrobe by C. S. Lewis
Också bra.

#23 Prince Caspian: The Return to Narnia by C. S. Lewis
Denna med.

#24 The Voyage of the Dawn Treader by C. S. Lewis
Liksom denna.

“A common mistake that people make when trying to design something completely foolproof is to underestimate the ingenuity of complete fools.”

 

Jag köpte den här boken för nästan ett år sedan dels för att den verkade sådär fint kusligt (lästa nästan bara dystopia novels under hela 2012...), dels för att den var på rea men mest för att det där citatet som brukar stå på böcker av en annan författare eller tidning som läst boken var av John Green, och alltså allt John Green kallar "wondrously" ska stå i min bokhylla. Däremot tog jag mig inte för att läsa den direkt. Faktiskt tog det som sagt ett år, och det var mest för att jag totalt missuppfattade vad boken handlade om. På baksidan står det lite kryptiskt att 16-åriga Jacob råkar ut för en tragisk familjehändelse som leder till att han tar sig till en väldigt avlägsen ö utanför Wales där han finner ruinerna av det övergrivna barnhemmet "Miss Peregrine's Home for Peculiar Children", där han utforskar och inser att barnen som levde där, och jag citerar (och översätter till svenska..) "var mer än bara besynnerliga". Och de, håll i hatten, de verkar till och med leva fortfarande.
Dun-dun-duuuuun.

Jag trodde det här skulle vara någon sorts mörk psykologisk thrillerliknande story om en övergiven plats och stackars pojkar som intet ont anande vandrar rakt in i famnen på mördare och får sina inälvor utslitna, men det visade sig vara heeeeeeelt annorlunda. Mer fantasy faktiskt. Väldigt, väldigt bra gjord fantasy, den där typen där de placerat fantasy i vår värld. Detta är tydligen Ransom Riggs första bok och jag tycker han har gjort ett jäkla bra jobb. Good on you Riggs.

Förutom en genomtänkt story och ett bra språk är hela boken uppbyggd runt gamla fotografier. Boken är fylld av fotografier och dessa är helt äkta, ihopsamlade från loppmarknader och secondhandbutiker av bekanta till Riggs. Utifrån dessa skrevs sedan boken. A+ på den idén alltså, ger allt en ganska kuslig känsla.

När jag tänker tillbaka måste jag väl erkänna att karaktärerna inte var heeeelt... top notch... Okey det där var ett uttryck jag inte tänker använda igen. Men det jag menar är lite det jag pratade om i The Great Gatsby-recensionen för någon månad sedan. Det finns de karaktärer som är bra, men som glider förbi så milt och enkelt att de gränsar mot att vara tråkiga. Den här boken är full av dem. Jacob, huvudpersonen, är väldigt... enkel. Övriga karaktärer i boken likaså. De har historia och åsikter och sådant som gör dem intressanta, men allt borstas över lite grann, sveps lite hastigt över ditt huvud så du vet att det finns där men du får inte riktigt se det.

Den första boken i en serie blir lätt så här. Det är mycket introduktioner och mer focus på att förklara hela den nuvarande historien för läsaren snarare än att rabbla vad som ledde upp till den etc. Vilket i och för sig är bra, jag blir ju nyfiken och vill veta mer, men jag hade ändå önskat lite mer kraft i personligheterna redan nu. Det ska komma en bok två, men jag hittar ingen mer information om detta än just att det ska komma en bok två och att den ska komma i år. Inget namn eller handling eller någonting. Så det enda jag egentligen vet är att första boken lämnade oss hängande och att jag verkligen vill veta vad som ska hända nu.

All in all. Den här boken borde läsas. En annorlunda, facinerande och spännande historia. Wondrously cool, you could say. So just read it.


"I had just come to accept that my life would be ordinary when extraordinary things began to happen. The first of those came as a terrible shock and, like anything else that changes you forever, split my life into halves: Before and After."

"Sometimes you just need to go through a door."

"We cling to our fairy tales until the price for believing in them becomes too high."

"I used to dream about escaping my ordinary life, but my life was never ordinary. I had simply failed to notice how extraordinary it was."

“'...slow and drunk is no match for fast and scared shitless.”

 

För ungefär ett år sedan plockade jag upp en bok i en bokaffär i Västerås. Som vanligt vände jag på boken och skulle läsa på baksidan. Första meningen, och jag citerar här, är: "We don't want to tell you what happens in this book". De fortsätter med att förklara att det är en väldigt speciell historia och de vill inte förstöra något. Man måste läsa för att förstå. "The magic is in how it unfolds", avslutar de med. Jag kunde inte låta bli att köpa den, och det är jag glad för. Boken heter The Other Hand (Little Bee på svenska) och är bland de bästa böcker jag läst. Chris Cleave är ett geni när det gäller språk. Han kan böja det runt karaktärer, förändra det utefter varje person och han gör det så LEVANDE. Man glömmer nästan att man sitter och läser en bok, istället känns det som om någon sitter framför en och berättar. Det är fiktiva historier, men de känns så verkliga att man ibland blir lite rädd.

Jag hittade två av hans andra böcker, Incendiary och Gold, på bokrean i Sala. Incendiary är hans debutroman så jag började med att läsa den. Och herregud. Till att börja med så ska jag kanske tala om att jag nu kommer berätta lite om vad boken handlar om, men det är inte direkt några spoilers eftersom till skillnad från The Other Hand så berättar de i princip hela handlingen på baksidan av boken... En kvinna, som genom hela boken aldrig nämns vid namn, är otrogen samtidigt som fotbollsarenan där hennes son och make är sprängs i luften. Den utspelar sig under ett år från den händelsen.

Boken är utformad så att den här kvinnan skriver ett brev till Osama bin Laden, som ligger bakom den fiktiva bombningen. Språket bryter väl i princip alla skriftliga regler (för att inte tala om den i princip totala avsaknaden av kommatecken, något kvinnan själv påpekar: "I'm not thick or something just don't ask me where the commas go.") men ändå älskar jag det, eftersom det känns verkligt. Chris Cleave har den där unika förmågan att inte bara skriva en bok, utan att skriva en bok som slår sin väg in i ditt huvud och hjärta. Man KÄNNER vad huvudpersonen känner.

Man får främst följa kvinnan under ett år, samt tre andra större karaktärer, men också London, där boken utspelar sig. Man får många skymtar av hur staden reagerade på bombdådet i boken, och det är facinerande hur verkligt det ändå känns. Jag fick flera gånger påminna mig själv om att "Nej, just detta har inte hänt", eftersom det kändes som att det har det visst.

Boken blir väldigt... intensiv... mot slutet. Hade inte förväntat mig den vändningen och det var både facinerande och skrämmande att läsa. Ska inte avslöja något, läs den istället. Tacka vet jag bra författare alltså jisses...

“You may think that's funny Osama but you never can squeeze every last bit of pride out of a human being. It's like a tube of toothpaste. You can twist it and you can crush it but there's always a tiny bit left isn't there?”

 

“I'm going to write to you about the emptiness that was left when you took my boy away. I'm going to write so you can look into my empty life and see what a human boy really is from the shape of the hole he leaves behind. I want you to feel that hole in your heart and stroke it with your hands and cut your fingers on its sharp edges.”

 

“I hope this letter reaches you (Osama) anyway. I hope it finds you before the Americans do otherwise I'm going to wish I hadn't bothered aren't I?”

Jag vet inte varför jag väntat så länge med att läsa denna bok.
Jag blöjde igenom de övriga John Green böckerna på direkten förra sommaren, men av någon anledning väntade jag med denna tills nu. Andra böcker kom emellan. Dumt. Väldigt dumt. Jag står fast vid att John Green är en fantastisk författare. David Levithan också. Jag var lite nervös över det faktum att två personer skrivit denna bok. Den enda erfarenhet jag haft av det innan är House of Night-serien (P.C. & Kristin Cast), och alla som känner mig vet att jag mer eller mindre skulle vilja elda upp de böckerna och dansa kring lågorna... Hur som helt, jag hade ingenting att oroa mig för. Boken är uppbyggd så att John skriver alla udda kapitel, och David alla jämna. Något som också skiljer dem åt är att alla Davids kaiptel saknar stod bokstav. Jag trodde det skulle irritera mig lite (hej språkpolis), men man vänjer sig. Ärligt talat passar det lite. Och gör det lättare att hålla isär.

Boken handlar om Will Grayson. Och will grayson. John och David har alltså varsin huvudkaraktär som heter Will Grayson, och boken handlar om deras liv, och hur det flätas samman. Det är så otroligt bra gjort. Boken är skriven i jag-form och John och David har liknande stil på sitt sätt att skriva, men tillräckligt annorlunda för att det ska kännas som om det verkligen är två olika personer.

Karaktärerna var verkliga och trovärdiga, och framför allt otroligt bra skrivna. En stor del av boken focuserade på homosexuallitet (med Tiny Cooper och will grayson som båda var gay) och jag var impoinerad över hur bra de skötte det. Jag tror vi behöver böcker, filmer, serier och texter där homosexualltet är focus, sådana böcker som får oss att tänka och känna och reagera. Typ Torka Aldrig Tårar Utan Handskar, Prayers For Bobby etc etc. Som handlar om homosexuallitet. Men jag tycker det är lika viktigt att det finns böcker, filmer, serier och texter där man inte gör en stor grej av det. Där karaktärernas sexuallitet är vad de är, och man focuserar på historien istället. Det är vad denna bok är. Som The Fault in Our Stars var en en bok om cancer, utan att vara en cancerbok så är Will Grayson, Will Grayson en bok om homoxeuallitet utan att vara en gaybok.

Speaking of Tiny Cooper. What a character. Damn. Fantastisk karaktär, fantastiskt skriven. En personlighet lika enorm som han själv (han heter Tiny men är enorm). Jane var en trevlig karaktär, men hamnade lite i skymundan. Synd, men man kan inte få allt. Maura däremot... jag blir arg bara jag tänker på henne. En bra karaktär, men en fruktansvärt person. Det är länge sedan jag varit så förbannad när jag läst en bok, fy tusan.

All and all, det här är en bok att läsa. Underhållande, ärlig och tänkvärd!

Jag är rätt glad att jag lyssnade på just den här boken, för det var Gardell själv som berättade, och jag vet inte om jag inbillade mig men det kändes extra känslofyllt. Extra äkta. Plus att Jonas försök att göra en bögig eskilstunadialekt är bland det jag hört bästa någonsin. Han pausade till och med uppläsningen någonstans i mitten för att be om ursäkt för det. Speaking of, Paul ("den varmaste, roligaste och bitchigaste bögen Gud någonsin skapat") är förmoldigen en av mina favoritkaraktärer någonsin. Jag har rätt många visserligen, men han har aboslut en plats på gräddhyllan.

Något av det bästa jag vet är när karaktärer har lager. Ni vet som Shrek så fint försöker beskriva med löken i första Shrekfilmen? Jag gillar när karatärer är lökar, helt enkelt. Alltså okey det där kanske låter konsigt men det är så jag känner. När det är mer till dem än vad man först tror. När de utvecklas och växer och de är GENOMTÄNKT och inte bara hux flux. Och det kändes som om alla karaktärer i den här boken var just det. Lökar. De hade lager. De var genomtänkta. Och främst av allt, de var verkliga. Kanske just för att de flesta av dem ÄR verkliga. Men också för sättet Gardell skriver. Och läser. Jag önskar att man fått lite mer detaljer dock, att de grävt fram några fler lager. Å andra sidan är det två böcker kvar, så jag har hopp.

Om jag skulle välja en författare som favorit, då är det John Green.
Dels för att han är en underbart smart och rolig människa, men också för att han skriver så fantastiska böcker. Jag drog mig alldeles för länge med att börja läsa dem, och jag ångrar det något otroligt. John har en förmåga att slå huvudet på spiken gång på gång när det gäller... ja, livet. Känslor. Allt. Han skriver lätt men ändå vackert. Det är starkt och tydligt.

The Fault in Our Stars är nära nog min absoluta favoritbok någonsin.
Den trängs lite med en rad andra böcker, det finns för många bra böcker för att bara ha en favoritbok. Det är lite "all the feelings" över den boken. Budskapet är fenomenalt. Man växlar mellan att vara glad och ledsen och skratta och gråta och vara arg och uppgiven och bestämd. Det är en bok om cancer, men det är ingen cancerbok. Det är en bok om känslor och kärlek och drömmar och viljan att lämna ett märke efter sig på den här världen. Det är en bok om sorg och saknad och rädsla.

Dubbningen heter Förr eller Senare Exploderar Jag.
Jag läste TFIOS förra våren, någon månad efter att den kom ut. Nu för några veckor sedan läste jag även den svenska versionen. Brukar aldrig läsa översättningar längre eftersom de aldrig är lika bra som orginalspråket, men den här boken är den första jag snubblat över som är lika bra på svenska som på engelska. Är väldigt glad att det var just min favoritbok. Översättaren heter Ylva Stålmarck och jag känner lite för att bocka och buga och kyssa hennes fötter just nu.

Hazel Grace är en underbar karaktär just för att hon inte är underbar. Hon har en väldigt realistisk men också väl bitter syn på livet eftersom hon, som en 16-åring med obotlig cancer, redan tvingats leva genom mycket skit. Det gör henne verklig. Hon är ingen tapper liten solstråle som skuttar genom sin sjukdom och sprider hopp till sin omgivning. Hon är mänsklig, hon är rädd ibland och arg ibland och oroar sig för sina föräldrar ofta. Hon vet att hon kommer dö tidigt, och oroar sig för dem hon kommer lämna. Vid ett tillfälle säger hon till sin mamma: "I'm like a grenade and at some point I'm going to blow up and I would like to minimize the casualties, okay?" (Den svenska versionen av detta citat var vad som gav svenska översättningen sitt namn: "Jag är en granat och förr eller senare kommer jag att explodera och jag skulle vilja minimera antalet skadade, okej?")

Augustus Waters är en lika underbar karaktär just för att han också har sina fel. Han är nästan naiv, och på sätt och vis egoistisk. Han vill vara någon, han vill att världen ska minnas honom. Kort och gott: han vill vara speciell. Någon som är rätt vanligt bland det mänskliga släktet.

TFIOS är utan tvekan en bok ni borde läsa. För en gång skull spelar det inte mig någon större roll om ni läser den på svenska eller engelska. Men gör det, för det här är en bok som förtjänar att läsas och upplevas.

John Greens hälsning till de svenska läsarna:
http://www.youtube.com/watch?v=MhhU1JMqocE

Kör citaten på engelska, har mer koll på TFIOS.

Engelskt och svenskt omslag.

Detta är en bok som stått i min bokhylla ett halvår, och som i söndags äntligen plockades ner för att läsas.
I början var jag tveksam. Det var ju en bra bok och det var absolut ett väldigt facinerande sätt att skriva (jag kommer till det), men det var lite som att plocka upp en bok man redan läst fem gånger. En postapokalyptisk värld, en myndighet (*gör stora och överdrivna citationstecken i luften*) gone wild and crazy efter makt, en tjej som har det svårt på grund av nämnda myndighet och se där nu kom det en kille in i bilden och nejmen ser man på de blir kära WHO WOULD HAVE THOUGHT?!

Ursäkt, jag är förkyld och aningens bitter.

Men Shatter Me överraskade mig faktiskt.
Tahereh Mafi (ett namn fortfarande inte har vågat säga högt...) har lyckats med det ofattbara att hålla karaktärerna intressanta utan att överrösa oss med överdrivet dramatiska händelser som ältas konstant av huvudpersonen, i det här fallet en 17-årig tjej vid namn Juliette. Det jag tycker är mest fantastiskt med just Juliette är att hon står på sig. Livet är skit men hon ger aldrig efter utan fortsätter kämpa för vad hon tror på.
Ärligt talat kändes alla karaktärer genomtänkta. Adam; som jag trodde skulle vara väl mycket "She's the love of my life and nothing means anything yadda yadda" men som tack och lov visade sig ha mer personlighet än så, Warner; där Tahereh lyckats med det otroliga att skapa en "skurk" som man avskyr men ändå förstår och stundvis nästan sympatiserar med, James; som jag hoppas vi får se mer av i följande två böcker eftersom han var enormt gullig och behöver vara mer med, och Kenji; som i princip hann säga en mening eller två innan han hamnade på min lista av karaktärer jag älskar. Han var en perfekt avvägning till en annars ganska mörk historia

Och om någon är arg på mig nu för att jag spoilat att det finns en kärleksrelation med, så kan jag tala om för er att 1) det står i princip på baksidan av boken och 2) det är en postapokalyptisk ungdomsbok, jag har hittills inte hittat en enda sådan där det inte blir gullegull mellan en manlig och kvinnlig huvudperson. Ärligt talat är detta nästan den första jag läst där det är en normal relation och INTE är en dramatisk kärlekstriangel vilket var ÅH SÅ SKÖNT, är väldigt less på dem...

Språket i den här boken var som sagt otroligt facinerande. Skriven ur Juliettes perspektiv, ur hennes tankar och känslor. Jag älskar sättet författaren använt siffror och focuserar på ibland lite udda saker som ger texten liv och gör läsaren intresserad. Juliette är halvt sinnessjuk när boken börjar, och texten är format efter det. Allteftersom hon förändras, förändras också texten. För att inte nämnda de överstrukna orden.

Till exempel i början på boken:


Det överstrukna orden/meningarna är det som Juliette tänker/vill säga men inte säger/säger men önskar att hon inte sagt etc.

Kort sagt, läs denna. Den hamnar inte överst på min lista av favoritböcker, men det visade sig vara en långt mycket bättre bok än jag först trodde.

Några citat:
“The moon is a loyal companion.
It never leaves. It’s always there, watching, steadfast, knowing us in our light and dark moments, changing forever just as we do. Every day it’s a different version of itself. Sometimes weak and wan, sometimes strong and full of light. The moon understands what it means to be human.
Uncertain. Alone. Cratered by imperfections.”

-

“Someone picked up the sun and pinned it to the sky again, but every day it hangs a little lower than the day before. It's like a negligent parent who only knows one half of who you are. It never sees how its absence changes people. How different we are in the dark.”
-
"1 word, 2 lips, 3 4 5 fingers form a fist.
1 corner, 2 parents, 3 4 5 reasons to hide.
1 child, 2 eyes, 3 4 17 years of fear.
A broken broomstick, a pair of wile faces, angry whispers, locks on my door.
Look at me, is what I wanted to say. Talk to me every once in a while. Find me a cure for these tears, I'd really like to exhale for the first time in my life."
-
“'Everyone says I talk a lot.' He shrugs. 'But what am I supposed to do when I have so much to say?'"
-

“My voice softens. 'How old are you?'
'I'll be eleven next year.'
I grin. 'So you're ten years old?'
He crosses his arms. Frowns. 'I'll be twelve in two years.'
I think I already love this kid.”