Blue, blue, blue!
"I'm sure you got some things
You'd like to change about yourself
But when it comes to me
I wouldn't want to be anybody else"
(Var tvungen att byta låt på klippet...)
Tredje gången med presseningen. Första gången med bollen.
Fin häst. Fin, fin häst.
Kommentar!
Fick en kommentar angående "Min Hästsyn" inlägget, med en smart poäng jag kände att fler borde ta del av!
Först och främst... Taaaaack. ♥
Sen håller jag helt med dig i det du skriver sen. Det "vanliga" sättet är väldigt bak och fram det där när man faktiskt tänker igenom det... Mänskligheten är konstig...
Blev förövrigt lite lycklig när jag såg att du också var ett Doctor Who/Torchwood fan. ♥ wohooo!
Först och främst... Taaaaack. ♥
Sen håller jag helt med dig i det du skriver sen. Det "vanliga" sättet är väldigt bak och fram det där när man faktiskt tänker igenom det... Mänskligheten är konstig...
Blev förövrigt lite lycklig när jag såg att du också var ett Doctor Who/Torchwood fan. ♥ wohooo!
Hej hopp!
Nu snart ska jag iväg till Sorf för en FULK-kurs... Eller kan man säga så? För FULK står för Förberedande Ungdomsledarkurs, så FULK-kurs blir ju Förberedande Ungdomsledarkurs-kurs. Men jo... ni förstår principen...
Får gå genom US (Ungdomssektionen) på Sorf som jag är med i. Det ska bli kul i alla fall! I hope...
Vad ska ni göra idag? :)
Min hästsyn. { Del 4 - Mer allmänt/Skoluppgift }
Tänkte dela med mig av en skoluppgift jag hade, där vi skulle skriva ett tal om... tja, lättast beskrivet som "kommunikation". Vi skulle basera vårt tal på en text + text, bild + text eller bild + bild. En av texterna/bilderna skulle komma ur ett häfte vi fick. Jag valde en bild därifrån, och en egen. Jag bifogar bilden från häftet!
Jag sträcker på min kropp och håller ut vänster hand, och smackar en gång. Därefter går jag några steg åt vänster i en cirkel, innan jag skjuter ut höften åt vänster och böjer överkroppen lite bakåt. Jag slappnar av under några sekunder, innan jag sträcker på mig igen och håller upp båda händerna framför kroppen i höjd med bröstkorgen, och vikar på fingrarna. Därefter böjer jag på knäna och sträcker ut händerna, och höjer sedan dem över huvudet medan jag samtidigt som jag rätar ut knäna och smackar ytterligare en gång.
Det här kanske låter som någon form av yoga eller en dans, men i själva verket har jag fört en konversation. Med dessa små rörelser har jag bett min häst att gå ut på en volt runt mig och följa mig på en liten cirkel ett varv innan jag gjorde en inkallning och bad henne komma in till mig igen, varpå hon backade några steg för att sedan ställa sig på bakbenen i en stegring. Allt har skett med kroppsspråk och korta ljud, och under hela tiden har jag verken haft tyglar eller grimskaft att hålla fast henne med. Mitt sto har varit helt löst, har ändå valt att stanna kvar.
Jag har ridit under större delen av min uppväxt. Under denna tid har jag i princip alltid gjort det jag blivit lärd, och nöjt mig med det. Vad ridlärarna på ridskolan sa är det rätta, ansåg jag. Och det gjorde jag fram till augusti 2009. Då råkade jag få syn på en bild på en stegrande minishettis, och det var startskottet för ett helt nytt sätt att se på, inte bara ridsporten, utan hela mänskligheten. Tack vare den bilden fann jag under samma dag en rad olika människor med en helt annan syn på hästhållningen än jag haft; ett synsätt som mer eller mindre var i rak motsats till vad ridlärarna sagt under min uppväxt. Jag lärde mig om en filosofi, ett annorlunda sätt att umgås med hästar, vid namn Natural Horsemanship. Jag lärde mig om trickträning - att göra cirkuskonster med hästar - och om Join-Up, Seven Games och andra tekniker framtagna för att skapa större förtroende mellan människa och häst.
Grunden i Natural Horsemanship är att lösa problem utifrån hästens synsätt. Man använder sig av hästens eget språk, vilket till största delen är kroppsspråk, för att lösa problem och överkomma rädslor. Detta grundar sig främst i indianer och cowboys sätt att hantera sina hästar, och har sedan länge varit populär i USA och men har bara nyligen blivit uppmärksammat i Sverige. Arbetet sker till största delen från marken och inte från hästryggen.
I ungefär ett år har jag läst böcker, gått på kurser och spenderat timmar med att diskutera ämnet med människor. Jag började göra egna tafatta försök i paddocken med min häst, experimenterade med saker jag läst och hört. Främst höll jag mig till något som kallas Natural Horsemanship, en teknik utvecklad av Pat Parelli som kan beskrivas som en steg för steg guide. Vissa saker funkade bra, vissa mindre bra, och vissa saker kunde fungera ibland. Efter ytterligare några böcker, diskussioner och framför allt eget reflekterande började jag tillslut forma de tankar och värderingar jag har idag.
Mitt sätt att tänka nu är väldigt annorlunda mot den allmänna hästsynen. Det är den raka motsatsen till vad ridskolan lär ut, och personen jag var innan den där bilden i augusti 2009 skulle ha fnyst och skakat på huvudet om hon fått höra hur jag tänker numera. Men nu kan jag inte tänka mig ett annat sätt. Låt oss säga att jag rider på ridbanan, och det enda min häst gör är att rusa runt och vägra lyssna på mig. Tidigare skulle jag helt enkelt försökt hindra min häst från att springa genom att hålla emot mer i tyglarna. Numera börjar jag istället ifrågasätta mig själv. Varför funkar inte detta? Sitter jag och tänker på annat? Är uppgiften för svår för mig eller min häst? Har jag kanske inte sovit och ätit ordentligt, så jag inte är tillräckligt stark mentalt eller fysiskt för att fokuserad ordentligt? Felet ligger hos mig, så det är upp till mig att lösa det. Att bara dra i tyglarna hade visserligen varit lättare, men också kortsiktig. Hästen kanske hade saktat ner ett tag, men om orsaken till problemet – vad den än är – fortfarande finns kvar kommer hästen antagligen öka farten snart igen. Och då är det enda som hänt att man dragit hästen i munnen och orsakat en stund av smärta.
Någon som ständigt blir korrigerad mister tillslut sin initiativförmåga. Ett barn som alltid blir rättad och tillsagd i allt hon gör kommer snart sluta försöka komma med egna förslag. Men sällan eller aldrig tänker man att detsamma gäller för djur. Jag ser så många hästar som gått in i sig själv, som inte vågar säga ifrån eller ge egna förslag för utveckling. De tappar livsglädjen, och fogar sig efter människans vilja. Många säger att: ”Ja men om hästen inte hade trivts med att bli riden på det sättet hade den ju kunnat kasta av ryttaren!”. Problemet är att hästarna oftast lär sig att om de försöker säga ifrån blir de ännu värre bestraffade. Man piskar, rycker i munnen, sparkar i magen. Tillslut ger man upp. Det gör ont nu, men säger man ifrån gör det ondare.
Bilden ”En i mängden” på sida sex i häftet, fotad av Getty Image, av ett ensamt vitt ägg bland många bruna påminner mig ofta om detta. De flesta hästar är tillsammans bara en grå massa. De gör som de blir tillsagda, dag ut och dag in på samma sätt. Men ibland träffar man de där oförstörda själarna. De med viljan kvar, med livsglädjen och styrkan och kärleken till livet.
Det här kan låta underligt av mig att säga, men det är de allra jobbigaste och bråkigaste hästarna jag beundrar mest. För när många ser en problemhäst ser jag en kämpe. Jag ser en stark själ med något att kämpa för, någon som vill göra sin röst hörd och förstådd. Oavsett om rösten talar om rädsla för människor eller föremål, eller om förtryck av den fria viljan. Det gör mig ont att de försöken, som ur ett mänskligt perspektiv ofta uppfattas som dominans och en vilja att bestämma allt, möts med slag och hårda ord. Med skarpare bett, längre sporrar och skrik. Om ingen lyssnar kommer även dessa försök snart minska i styrka, för att sedan tystna helt då hästen smälter in i den grå massan.
För att förstå mina tankar måste man antagligen ha ett väldigt öppet sinne. Att våga tänka utanför ramarna och strunta i vad man tidigare tyckt eller till och med vad man anser är möjligt.
Den andra bilden jag vill visa är tagen av min vän för ett tag sedan.
Det är en bild av mig och mitt sto som galopperar på en liten gräsäng, med endast ett rep runt halsen. Jag styr och bromsar henne med sitsen, och förstärker signalerna med repet om det behövs. När jag var liten hade jag, liksom många andra hästintresserade bländande vit häst över en strand, eller kanske ett snöklätt fält. Men jag såg det alltid som en dröm, något jag aldrig skulle kunna göra. Men jag hade fel. Bilden visar resultatet på mitt nya sätt att kommunicera med hästar. Och jag har aldrig trivts mer!
Jag hör gärna era åsikter om detta! :)
Jag sträcker på min kropp och håller ut vänster hand, och smackar en gång. Därefter går jag några steg åt vänster i en cirkel, innan jag skjuter ut höften åt vänster och böjer överkroppen lite bakåt. Jag slappnar av under några sekunder, innan jag sträcker på mig igen och håller upp båda händerna framför kroppen i höjd med bröstkorgen, och vikar på fingrarna. Därefter böjer jag på knäna och sträcker ut händerna, och höjer sedan dem över huvudet medan jag samtidigt som jag rätar ut knäna och smackar ytterligare en gång.
Det här kanske låter som någon form av yoga eller en dans, men i själva verket har jag fört en konversation. Med dessa små rörelser har jag bett min häst att gå ut på en volt runt mig och följa mig på en liten cirkel ett varv innan jag gjorde en inkallning och bad henne komma in till mig igen, varpå hon backade några steg för att sedan ställa sig på bakbenen i en stegring. Allt har skett med kroppsspråk och korta ljud, och under hela tiden har jag verken haft tyglar eller grimskaft att hålla fast henne med. Mitt sto har varit helt löst, har ändå valt att stanna kvar.
Jag har ridit under större delen av min uppväxt. Under denna tid har jag i princip alltid gjort det jag blivit lärd, och nöjt mig med det. Vad ridlärarna på ridskolan sa är det rätta, ansåg jag. Och det gjorde jag fram till augusti 2009. Då råkade jag få syn på en bild på en stegrande minishettis, och det var startskottet för ett helt nytt sätt att se på, inte bara ridsporten, utan hela mänskligheten. Tack vare den bilden fann jag under samma dag en rad olika människor med en helt annan syn på hästhållningen än jag haft; ett synsätt som mer eller mindre var i rak motsats till vad ridlärarna sagt under min uppväxt. Jag lärde mig om en filosofi, ett annorlunda sätt att umgås med hästar, vid namn Natural Horsemanship. Jag lärde mig om trickträning - att göra cirkuskonster med hästar - och om Join-Up, Seven Games och andra tekniker framtagna för att skapa större förtroende mellan människa och häst.
Grunden i Natural Horsemanship är att lösa problem utifrån hästens synsätt. Man använder sig av hästens eget språk, vilket till största delen är kroppsspråk, för att lösa problem och överkomma rädslor. Detta grundar sig främst i indianer och cowboys sätt att hantera sina hästar, och har sedan länge varit populär i USA och men har bara nyligen blivit uppmärksammat i Sverige. Arbetet sker till största delen från marken och inte från hästryggen.
I ungefär ett år har jag läst böcker, gått på kurser och spenderat timmar med att diskutera ämnet med människor. Jag började göra egna tafatta försök i paddocken med min häst, experimenterade med saker jag läst och hört. Främst höll jag mig till något som kallas Natural Horsemanship, en teknik utvecklad av Pat Parelli som kan beskrivas som en steg för steg guide. Vissa saker funkade bra, vissa mindre bra, och vissa saker kunde fungera ibland. Efter ytterligare några böcker, diskussioner och framför allt eget reflekterande började jag tillslut forma de tankar och värderingar jag har idag.
Mitt sätt att tänka nu är väldigt annorlunda mot den allmänna hästsynen. Det är den raka motsatsen till vad ridskolan lär ut, och personen jag var innan den där bilden i augusti 2009 skulle ha fnyst och skakat på huvudet om hon fått höra hur jag tänker numera. Men nu kan jag inte tänka mig ett annat sätt. Låt oss säga att jag rider på ridbanan, och det enda min häst gör är att rusa runt och vägra lyssna på mig. Tidigare skulle jag helt enkelt försökt hindra min häst från att springa genom att hålla emot mer i tyglarna. Numera börjar jag istället ifrågasätta mig själv. Varför funkar inte detta? Sitter jag och tänker på annat? Är uppgiften för svår för mig eller min häst? Har jag kanske inte sovit och ätit ordentligt, så jag inte är tillräckligt stark mentalt eller fysiskt för att fokuserad ordentligt? Felet ligger hos mig, så det är upp till mig att lösa det. Att bara dra i tyglarna hade visserligen varit lättare, men också kortsiktig. Hästen kanske hade saktat ner ett tag, men om orsaken till problemet – vad den än är – fortfarande finns kvar kommer hästen antagligen öka farten snart igen. Och då är det enda som hänt att man dragit hästen i munnen och orsakat en stund av smärta.
Någon som ständigt blir korrigerad mister tillslut sin initiativförmåga. Ett barn som alltid blir rättad och tillsagd i allt hon gör kommer snart sluta försöka komma med egna förslag. Men sällan eller aldrig tänker man att detsamma gäller för djur. Jag ser så många hästar som gått in i sig själv, som inte vågar säga ifrån eller ge egna förslag för utveckling. De tappar livsglädjen, och fogar sig efter människans vilja. Många säger att: ”Ja men om hästen inte hade trivts med att bli riden på det sättet hade den ju kunnat kasta av ryttaren!”. Problemet är att hästarna oftast lär sig att om de försöker säga ifrån blir de ännu värre bestraffade. Man piskar, rycker i munnen, sparkar i magen. Tillslut ger man upp. Det gör ont nu, men säger man ifrån gör det ondare.
Bilden ”En i mängden” på sida sex i häftet, fotad av Getty Image, av ett ensamt vitt ägg bland många bruna påminner mig ofta om detta. De flesta hästar är tillsammans bara en grå massa. De gör som de blir tillsagda, dag ut och dag in på samma sätt. Men ibland träffar man de där oförstörda själarna. De med viljan kvar, med livsglädjen och styrkan och kärleken till livet.
Det här kan låta underligt av mig att säga, men det är de allra jobbigaste och bråkigaste hästarna jag beundrar mest. För när många ser en problemhäst ser jag en kämpe. Jag ser en stark själ med något att kämpa för, någon som vill göra sin röst hörd och förstådd. Oavsett om rösten talar om rädsla för människor eller föremål, eller om förtryck av den fria viljan. Det gör mig ont att de försöken, som ur ett mänskligt perspektiv ofta uppfattas som dominans och en vilja att bestämma allt, möts med slag och hårda ord. Med skarpare bett, längre sporrar och skrik. Om ingen lyssnar kommer även dessa försök snart minska i styrka, för att sedan tystna helt då hästen smälter in i den grå massan.
För att förstå mina tankar måste man antagligen ha ett väldigt öppet sinne. Att våga tänka utanför ramarna och strunta i vad man tidigare tyckt eller till och med vad man anser är möjligt.
Den andra bilden jag vill visa är tagen av min vän för ett tag sedan.
Det är en bild av mig och mitt sto som galopperar på en liten gräsäng, med endast ett rep runt halsen. Jag styr och bromsar henne med sitsen, och förstärker signalerna med repet om det behövs. När jag var liten hade jag, liksom många andra hästintresserade bländande vit häst över en strand, eller kanske ett snöklätt fält. Men jag såg det alltid som en dröm, något jag aldrig skulle kunna göra. Men jag hade fel. Bilden visar resultatet på mitt nya sätt att kommunicera med hästar. Och jag har aldrig trivts mer!
Jag hör gärna era åsikter om detta! :)
Motion.
Gav mig ut på en springtur/snabb promenad idag i vår vackra natur. Skogen är galet mysig häromkring! Tog dessutom med mig Winnie på släptåg. Försökte ha henne lös ett tag, men hon stannade bara och åt efter ett tiotal meter. Inte för att det gjorde något, hon försökte inte sticka. Men ska man motionera vill man inte behöva stanna var tionde meter, hehe.
Nu ska jag fortsätta se på dumburken! Hejhej!
Nu ska jag fortsätta se på dumburken! Hejhej!
Liten bildupdate.
(Alla bilder är fotade av Isabelle Erixon)
Det blåste något fruktansvärt igår. Bushästen var galet pigg, så bilden när jag red löst var den enda vi tog. Ville inte chansa, även om hon lyssnade väldigt bra. Men när hon börjar studsa runt får jag svårt att sitta ner ordentligt, och då är det svårt att ge kommandon. Blir mest en häst som springer och jag som studsar, haha.
Körde lite löst därefter, och det funkade super. Hon drog iväg några gånger, men som sagt var det blåsigt och Winnie var pigg. Men trotts det gick det bättre än på mycket länge! Fina häst.
Notera örat vänt mot mig = uppmärksam.
Hov sitter helt garanterat numera. Vi jobbar vidare på spansk skritt, vilket funkar... ganska bra. Själva "lyfta-på-varannan-hov"-delen. Vi har mycket att jobba på om det ska SE UT som spansk skritt, haha.
Stegra. Hon ser väldigt sur ut, men så fort hon landar är hon lugn och avslappnad. Och hon är alltid försiktig så jag inte är för nära. Många hästar drar ofta bak öronen när de är riktigt fokuserade på något.
Fina, fina flickan. Numera kan hon oftast följa mig i galopp. Ibland om man springer tillräckligt fort, men annars så brukar hon följa efter om man smackar och driver lite. Sex-sju av tio gånger stannar hon dessutom tillsammans med mig, men ibland drar hon iväg, hehe.
Löslongering på i stor gräshage. Wonderful. <3
Stegra igen!
Det blåste något fruktansvärt igår. Bushästen var galet pigg, så bilden när jag red löst var den enda vi tog. Ville inte chansa, även om hon lyssnade väldigt bra. Men när hon börjar studsa runt får jag svårt att sitta ner ordentligt, och då är det svårt att ge kommandon. Blir mest en häst som springer och jag som studsar, haha.
Körde lite löst därefter, och det funkade super. Hon drog iväg några gånger, men som sagt var det blåsigt och Winnie var pigg. Men trotts det gick det bättre än på mycket länge! Fina häst.
Notera örat vänt mot mig = uppmärksam.
Hov sitter helt garanterat numera. Vi jobbar vidare på spansk skritt, vilket funkar... ganska bra. Själva "lyfta-på-varannan-hov"-delen. Vi har mycket att jobba på om det ska SE UT som spansk skritt, haha.
Stegra. Hon ser väldigt sur ut, men så fort hon landar är hon lugn och avslappnad. Och hon är alltid försiktig så jag inte är för nära. Många hästar drar ofta bak öronen när de är riktigt fokuserade på något.
Fina, fina flickan. Numera kan hon oftast följa mig i galopp. Ibland om man springer tillräckligt fort, men annars så brukar hon följa efter om man smackar och driver lite. Sex-sju av tio gånger stannar hon dessutom tillsammans med mig, men ibland drar hon iväg, hehe.
Löslongering på i stor gräshage. Wonderful. <3
Stegra igen!
Inga föl än!
Har fått frågan många gånger nu, båda här och på andra platser. Och nej, ännu har inga föl tittat ut. Kommer skriva direkt när det händer. ;) Eller ja, nästan precis, hehe. Ska slita mig från den lille först.
Ha de gött!
Ha de gött!
~ Hold your dreams, don't ever let it go.
Be yourself
And let the world take notice
"I am and always will be the optimist. The hoper of far-flung hopes and the dreamer of improbable dreams."
- Eleventh Doctor, Doctor Who S06E06
Torsdag.
Edda åkte hem igår. :( Har i princip skrattat konstant sedan lördag, det är helt awesome när jag har både Bella och henne här. Idag när jag vaknade hade jag i alla fall ont i halsen. Mamma har precis blivit frisk från en förkylning, så jag tog väl över den, hehe. Har halvsovit större delen av dagen, skrivit på en skoluppgift och tittat på TV. Inget direkt intressant alltså...
Öööööh... Nä det var nog inget mer än det... Är fortfarande trött... *gäsp*
Byebye..
Stegra - {film}
Underbara Winnie!
För kanske två veckor sedan började jag träna på att göra snabbare varvbyten. Redan innan hade hon ibland lättat med hovarna rätt mycket när jag gjorde dem, men nu när jag började träna mer på det (och höjde energin så mycket) lämnade hon marken lite högre. Jag tänkte: "Okey, vi prövar" och har seda dess exprimenterat lite med stegringar, energier och varvbyten.
För en vecka sedan insåg jag att jag stressat lite mycket. Jag försökte utnyttja de stunder hennes energi var hög, men fel energier. När jag kallade in henne kunde jag ibland ha högre energi än jag tänkt, och hon började studsa försökte jag använde det, men då blev det ju bara skyndat och stressat. Själva stegringarna - bara hälften så höga som den på bilden i början - var fina, men när hon landade började hon direkt gå runt, och innan jag bad om det stod hon och småstudsade eller gick runt. Så jag lät bli att ens pröva under fyra-fem dagars tid och jobbade med mina egna energier. När jag prövade igen var jag nogrannare med hur och vad jag gjorde, och då var det mycket finare både innan, under och efter stegringen.
Det kanske låter som att jag inte gjorde annat än att stegra, men det är kanske två stegringar var annan dag. Igår prövade jag igen efter ett kort uppehåll, och då gick det super. Gjorde höga, fina stegringar och när hon landade ställde hon sig och gäspade, avslappnad. Fin häst.
friendship ♥ - // I GOT YOU
Jag vet inte om ni förstår hur mycket ni betyder för mig. Jag vet inte om jag förstår det själv. Men när vi är alla tre tillsammans så finns inget dåligt. Ni - vi - gör allt bra, allt blir perfekt. Vi är det bästa som hänt mig, vi tre.
Jag älskar oss. ♥
Jag älskar oss. ♥
Så underbara. ♥ :: RIDNING LÖST!
Förutom de där sekundarna precis i början så är allt endast i halsring! Vi har repgrimma på för nödfall, och fick använda den ibland när vi skulle vända och var påväg mot stallet, haha. Men Winnie skötte sig helt perfekt!
Så fina. ♥
Jag har grön tröja, Edda har en grönvit tröja (som ser blå ut!) och Bella en svart med tryck på. :)
Så fina. ♥
Jag har grön tröja, Edda har en grönvit tröja (som ser blå ut!) och Bella en svart med tryck på. :)
Jag har fantastiska vänner. ♥
Bella skulle komma och sova över, men när jag stod på balkongen och såg bilen komma körande hör jag mamma ropa innifrån vardagsrummet. Jag går in, och ser mamma som sitter och ser finurlig ut. Hon vill att jag ska stanna kvar inne i vardagsrummet fast jag hör bilen köra upp på stallplanen. Förvirrat sitter jag där och piper "Vad? VAD...? VAD?! Vad har ni nu hittat på?!" Mamma går ut på balkongen och säger; "Du kan nog komma nu". Jag går ut och tittar ner, och får syn på Bella som precis kliver ur bilen. Hennes mamma kör iväg, men stannar snart, kliver ut och säger till Bella; "Nu glömde du lite saker" och ropar sedan till mig; "Kan du hjälpa till Jonna". Väldigt förvirrat, tar jag på mig skorna, går ner och rundar huset.
Där står Edda. Edda, som bor i Skåne... Min underbara vän.
OCH JAG HADE INTE EN ANING OM ATT HON SKULLE KOMMA!
Jag fyller nämligen 18 år på måndag, och tydligen hade Edda och Bella planerat detta i två veckor (TVÅ VECKOR?!?!) att hon skulle komma hit tills dess och inte sagt ett ord till mig. Men mamma hade de smsat med och hon visste såklart.
Vi stod där på stallplanen och skrattade och skrek och grät och kramades.
Jag är lycklig!
EDDA ÄR HÄR!
Där står Edda. Edda, som bor i Skåne... Min underbara vän.
OCH JAG HADE INTE EN ANING OM ATT HON SKULLE KOMMA!
Jag fyller nämligen 18 år på måndag, och tydligen hade Edda och Bella planerat detta i två veckor (TVÅ VECKOR?!?!) att hon skulle komma hit tills dess och inte sagt ett ord till mig. Men mamma hade de smsat med och hon visste såklart.
Vi stod där på stallplanen och skrattade och skrek och grät och kramades.
Jag är lycklig!
EDDA ÄR HÄR!
vit vit vit.
Önskelista!
Om fem dagar fyller jag 18 år. Jag fyller myndig. Jag fyller bil! Hehe... Det känns lite skruvat... Jag var ju femton nyss? Hur som helst har både mor och mormor bett om önskelistor, så jag satte ihop en. Det var lättare att komma på saker när man var yngre, jag brukade slå upp första bästa leksakstidning och sätta sjuhundraelva kryss på radiostyrda bilar och spionglasögon.
Numera försöker jag tänka ut lite mer användbara saker (även om jag fortfarande är barnsligt förtjust i allt som är radiostyrt) men 'användbart' är ju relativt. Det här nedan är i alla fall lite saker som skulle göra mitt liv a) lite lättare och b) lite roligare. Hehe...
Vad brukar ni önska er när ni fyller år?
1. LaCie Rikiki Extern Hårddisk, 1TB.
2. 5 i 1 Reflexskärm, 110 cm.
3. M*A*S*H, säsong 7, 8, 9, 10 & 11.
4. Pengar till en ny carrot stick. (250 - 300 kr)
5. 6 meters arbetsrep. (utan hake) Finns under "Grimskaft, 14 mm repdiameter"
Numera försöker jag tänka ut lite mer användbara saker (även om jag fortfarande är barnsligt förtjust i allt som är radiostyrt) men 'användbart' är ju relativt. Det här nedan är i alla fall lite saker som skulle göra mitt liv a) lite lättare och b) lite roligare. Hehe...
Vad brukar ni önska er när ni fyller år?
1. LaCie Rikiki Extern Hårddisk, 1TB.
2. 5 i 1 Reflexskärm, 110 cm.
3. M*A*S*H, säsong 7, 8, 9, 10 & 11.
4. Pengar till en ny carrot stick. (250 - 300 kr)
5. 6 meters arbetsrep. (utan hake) Finns under "Grimskaft, 14 mm repdiameter"
Vitsippa.
Mer svar på kommentar.
Denna kommentar dök upp för ett tag sedan på inlägget "Jag har svårt för Tobbe Larsson..." som jag la upp i februari.
Tjenare Matte och tack för din kommentar! Det är alltid intressant att höra andras åsikter. Men jag antar att du kanske vill ha ett svar tillbaka och då är det första jag vill säga "Va...?". Jag vet inte riktigt i vilken ände jag ska börja förklara... Min rannsakan? Jo, den kommer utifrån mina egna åsikter och tankar om Tobbe Larsson efter att ha tagit del av videomaterial, filmer och texter om honom, och några av mina vänners åsikter efter att ha tittat och lyssnat på honom live.
Jag medger att tonen i mitt inlägg var lite väl tjurskallig, men jag står ändå fast i att jag inte är förtjust i hans filosofi. Och som jag skrev; "Som alla människor har han säkert sina ljusa stunder, men jag inspireras inte direkt av honom." och därefter valde jag att ta upp några punkter om varför jag inte gjorde det.
Du har rätt, det finns tusen olika vägar. Och det är en an anledningarna till att jag inte är så glad i honom. Uppfattningen jag fått är att han (liksom Pat Parelli och endel andra Natural Horsemanshiptränare jag mött) har en väldigt fyrkantig syn på hästar. Lite "har du det här problemet ska du lösa det på det här sättet och inget annat". Helt enkelt, jag har fått uppfattningen om att Tobbe Larsson tycker att alla hästar är likadana och det finns bara ett sätt att träna dem.
Och det kan vara en helt fel antagelse, och det vet jag. Men då har ju Tobbe själv (eller vem som nu regisserat filmerna som jag länkade till) inte informerat tillräckligt om sin filosofi.
Och vem i hela friden har sagt att jag inte tycker att man ska 'jobba över gränserna'? Personligen har jag varit (eller kanske fortfarande är, om än inte i lika stor utsträckning) hoppryttare, jag har tragglat dressyr, prövat på western (och skulle vilja fortsätta men tar tyvärr inte tiden just nu), rider engelskt och håller på med horsemanship.
Men nu, med den information jag fått från allt det jag prövat på genom åren, så har jag valt en väg jag kommer vandra på tills jag får lite mer information och kanske svänger av från den vägen. Det senaste året har jag hoppat hit och dit som en galning mellan olika åsikter och filosofier, och det kommer jag nog göra resten av mitt liv också. Det gör man. Man förändras, man växer, man mognar, man gör val som leder en i olika riktningar och ibland ångrar sig och väljer något annat.
Där drev jag iväg...
Men, the point is, jag använder mina egna åsikter, tankar och erfarenheter och reflekterar över det jag vet om Tobbe, och tycker inte om det jag får fram. Helt enkelt. Och det är väl ett kliva över gränserna och se sig omkring. Hela grejen är ju att jag KLEV över gränsen, såg mig omkring och sa "tack, men nej tack" och klev tillbaka igen. Om ett tag kanske jag kliver tillbaka, och ser att Tobbe själv utvecklats och nu har en filosofi som mer passar mina egna åsikter, och då kanske jag börjer gilla honom?
Förstår någon vad jag menar?
Tjenare Matte och tack för din kommentar! Det är alltid intressant att höra andras åsikter. Men jag antar att du kanske vill ha ett svar tillbaka och då är det första jag vill säga "Va...?". Jag vet inte riktigt i vilken ände jag ska börja förklara... Min rannsakan? Jo, den kommer utifrån mina egna åsikter och tankar om Tobbe Larsson efter att ha tagit del av videomaterial, filmer och texter om honom, och några av mina vänners åsikter efter att ha tittat och lyssnat på honom live.
Jag medger att tonen i mitt inlägg var lite väl tjurskallig, men jag står ändå fast i att jag inte är förtjust i hans filosofi. Och som jag skrev; "Som alla människor har han säkert sina ljusa stunder, men jag inspireras inte direkt av honom." och därefter valde jag att ta upp några punkter om varför jag inte gjorde det.
Du har rätt, det finns tusen olika vägar. Och det är en an anledningarna till att jag inte är så glad i honom. Uppfattningen jag fått är att han (liksom Pat Parelli och endel andra Natural Horsemanshiptränare jag mött) har en väldigt fyrkantig syn på hästar. Lite "har du det här problemet ska du lösa det på det här sättet och inget annat". Helt enkelt, jag har fått uppfattningen om att Tobbe Larsson tycker att alla hästar är likadana och det finns bara ett sätt att träna dem.
Och det kan vara en helt fel antagelse, och det vet jag. Men då har ju Tobbe själv (eller vem som nu regisserat filmerna som jag länkade till) inte informerat tillräckligt om sin filosofi.
Och vem i hela friden har sagt att jag inte tycker att man ska 'jobba över gränserna'? Personligen har jag varit (eller kanske fortfarande är, om än inte i lika stor utsträckning) hoppryttare, jag har tragglat dressyr, prövat på western (och skulle vilja fortsätta men tar tyvärr inte tiden just nu), rider engelskt och håller på med horsemanship.
Men nu, med den information jag fått från allt det jag prövat på genom åren, så har jag valt en väg jag kommer vandra på tills jag får lite mer information och kanske svänger av från den vägen. Det senaste året har jag hoppat hit och dit som en galning mellan olika åsikter och filosofier, och det kommer jag nog göra resten av mitt liv också. Det gör man. Man förändras, man växer, man mognar, man gör val som leder en i olika riktningar och ibland ångrar sig och väljer något annat.
Där drev jag iväg...
Men, the point is, jag använder mina egna åsikter, tankar och erfarenheter och reflekterar över det jag vet om Tobbe, och tycker inte om det jag får fram. Helt enkelt. Och det är väl ett kliva över gränserna och se sig omkring. Hela grejen är ju att jag KLEV över gränsen, såg mig omkring och sa "tack, men nej tack" och klev tillbaka igen. Om ett tag kanske jag kliver tillbaka, och ser att Tobbe själv utvecklats och nu har en filosofi som mer passar mina egna åsikter, och då kanske jag börjer gilla honom?
Förstår någon vad jag menar?
Svar på kommentarer.
Tack så jättemycket! :)
Låten till filmen när jag rider löst med Winnie heter Amy in the TARDIS (jag har klippt bort den första minuten visserligen) och är ett soundtrack till säsong fem av Doctor Who, skapad av Murray Gold.
SPOTIFY: Murray Gold – Amy In The TARDIS
YOUTUBE: http://www.youtube.com/watch?v=i-kckBPRJvA
Kul att du gillar bloggen! Jag vet dock inte varför Bloglovin' inte funkar... Lade precis upp en sådan där fin länk/räknare, så du kanske kan pröva igen via den?
Någon annan som har haft samma problem?
Tänkte bara tala om att det är påväg! x) Håller på att fixa en egen sida till det, som "Om Mig" och "Kamerautrustning".
"Kompis pris, kompis pris, ICA ger dig kompispris!"
Sådär lagom weird...
Oooooh så cool!
Rider löst i ridhuset!
HERE COME {Winnie}.
Film från igår!
Hade tagit ut henne två timmar tidigare, och jobbade i fem-tio minuter bara, och då hade hon varit galet pigg, följt efter mig i galopp, vi gjorde inkallningar i galopp och busade och hoppade. Jag tänkte utnyttja den energin och tog ut henne igen, en längre stund, och filmade den här gången. Nu var hon inte lika busig, men ändå riktigt rolig att jobba med! Fina häst!
Kort förklaring av vad vi gör i filmen!
0:19, 0:47, 1:06 Som ni ser är ”hov” ett befäst kommando nu! Fina häst.
0:37 Vi tränar på att gå på volt med mig på utsidan. Gå undan för tryck i trav.
0:51 Enda förklaringen är att jag är som jag är… Peace!
1:09 Löslongering och snabba varvbyten.
2:00, 2:20 Inkallning i galopp!
2:26 Början på spansk skritt
2:43 Friendly game antar jag. Handen jag håller upp är ett ”stopp kommando”. Dessto större rörelse jag gör med sticken, dessto snabbare rörelser önskar jag ju från Winnie. Men samtidigt får hon ju inte bli rädd för sticken. Så jag gör såhär ibland. Jag andas lugnt, sänder ut lugna energier och håller upp handen som betyder ”stå still”. :)
3:01 För att citera mitt favoritcitat: ”Endast de som inte hör musiken tycker att dansarna är galna.” Man måste flabba loss ibland!
So long, and thanks for all the fish...
Blöööh...
Tips till hästar som tigger.
Igår skrev jag om att Amazing började tigga godis när jag tränade med henne. Ett tips jag snappat upp från flera olika ställen nu är att helt enkelt "berömma bort" det.
Håll fram en knuten hand, antingen med godis i eller utan, mot hästen. Antagligen kommer den (om den brukar tigga) att sträcka fram mulen och nosa, putta eller småbita osv. Spänn dig lite och koncentrera energi mot hästen som säger 'låt bli'. Brukar vara lättare (för människan) i början om man spänner blicken.
Efter mer eller mindre tid (beroende på olika faktorer så som personlighet och tidigare erfarenheter osv) kommer hästen antagligen vända bort huvudet. Antingen om den tröttnar eller om den hör något ljud.
Då ska du berömma!
Vilket kan verka lite underligt, men det fungerar faktiskt väldigt bra. Jag använder helst en klicker här, så man snabbt kan visa att det var rätt, och sedan ger jag godisbiten. Gör om detta några gånger, sträck fram en knuten hand och vänta tills hästen vänder bort huvudet, beröm direkt.
Detta kan behöva upprepas flera gånger, och kanske tränas vid flera tillfällen innan det funkar. Amazing förstod efter tre försök, och även om hon inte lyssnar direkt alla gånger förstår hon principen. Winnie tog lite längre tid, och med vissa hästar kanske det kan ta mycket lång tid innan de faktiskt lyssnar.
När man håller fram handen kan hästarna som sagt gör allt från att nosa på handen till att bita. Jag brukar ignorera allt förutom när hästen börjar använda tänderna, då gör jag ett "tch"-ljud och spänner mig lite till, alternativt trycker undan hästens huvud (försiktigt!) med handen och flyttar sedan tillbaka till utgångspunkten.
Exprimentera gärna själv, och börja rätt lungt. Om du har en nervös och stressad häst kanske du inte behöver börja med att blåsa upp dig och spänna ögonen i hästen, till exempel. Utgå ifrån DIN häst, och tänk på hur du använder och riktar din energi. Glöm inte att andas djupt och lungt, man spänner sig förvånandsvärt mycket om man börjar andas för ytligt.
Och det här med energier är en sak man får träna på. Jag har själv precis börjat få någon form av klämm på det, hehe. Det är bara att göra som med det mesta annat här i livet: öva, öva, öva.
Hoppas ni hängde med!
Cred till Paulina Tufvesson, det var där jag först hörde om den här tekniken. Otroligt duktig människa! Besök hennes hemsida här: www.playlovelearn.se.
Håll fram en knuten hand, antingen med godis i eller utan, mot hästen. Antagligen kommer den (om den brukar tigga) att sträcka fram mulen och nosa, putta eller småbita osv. Spänn dig lite och koncentrera energi mot hästen som säger 'låt bli'. Brukar vara lättare (för människan) i början om man spänner blicken.
Efter mer eller mindre tid (beroende på olika faktorer så som personlighet och tidigare erfarenheter osv) kommer hästen antagligen vända bort huvudet. Antingen om den tröttnar eller om den hör något ljud.
Då ska du berömma!
Vilket kan verka lite underligt, men det fungerar faktiskt väldigt bra. Jag använder helst en klicker här, så man snabbt kan visa att det var rätt, och sedan ger jag godisbiten. Gör om detta några gånger, sträck fram en knuten hand och vänta tills hästen vänder bort huvudet, beröm direkt.
Detta kan behöva upprepas flera gånger, och kanske tränas vid flera tillfällen innan det funkar. Amazing förstod efter tre försök, och även om hon inte lyssnar direkt alla gånger förstår hon principen. Winnie tog lite längre tid, och med vissa hästar kanske det kan ta mycket lång tid innan de faktiskt lyssnar.
När man håller fram handen kan hästarna som sagt gör allt från att nosa på handen till att bita. Jag brukar ignorera allt förutom när hästen börjar använda tänderna, då gör jag ett "tch"-ljud och spänner mig lite till, alternativt trycker undan hästens huvud (försiktigt!) med handen och flyttar sedan tillbaka till utgångspunkten.
Exprimentera gärna själv, och börja rätt lungt. Om du har en nervös och stressad häst kanske du inte behöver börja med att blåsa upp dig och spänna ögonen i hästen, till exempel. Utgå ifrån DIN häst, och tänk på hur du använder och riktar din energi. Glöm inte att andas djupt och lungt, man spänner sig förvånandsvärt mycket om man börjar andas för ytligt.
Och det här med energier är en sak man får träna på. Jag har själv precis börjat få någon form av klämm på det, hehe. Det är bara att göra som med det mesta annat här i livet: öva, öva, öva.
Hoppas ni hängde med!
Cred till Paulina Tufvesson, det var där jag först hörde om den här tekniken. Otroligt duktig människa! Besök hennes hemsida här: www.playlovelearn.se.
Välkommen till familjen; Prins frá Rödli.
Yep... Vi råkade bli med häst igen. Mamma har ju letat egen kuse ett tag, och nu hittade vi lilla Prins här. Och köpte honom... Och hämtade hem honom igår... Hehe...
Han är sex år, alltså lika gammal som Winnie, och Islandshäst. Inte så väldigt, väldigt utbildad, men det är ju inget problem. Omkring 140 cm hög (enligt tumstock och vattenpass, man tager vad man haver...) men känns större tycker jag. Fast jag har visserligen inte ridit honom än. Rätt känslig, ungefär som Amazing, men det är ju inte heller något problem. Ska bli kul att lära känna denna häst!
Han är sex år, alltså lika gammal som Winnie, och Islandshäst. Inte så väldigt, väldigt utbildad, men det är ju inget problem. Omkring 140 cm hög (enligt tumstock och vattenpass, man tager vad man haver...) men känns större tycker jag. Fast jag har visserligen inte ridit honom än. Rätt känslig, ungefär som Amazing, men det är ju inte heller något problem. Ska bli kul att lära känna denna häst!