Min hästsyn. { Del 4 - Mer allmänt/Skoluppgift }

Tänkte dela med mig av en skoluppgift jag hade, där vi skulle skriva ett tal om... tja, lättast beskrivet som "kommunikation". Vi skulle basera vårt tal på en text + text, bild + text eller bild + bild. En av texterna/bilderna skulle komma ur ett häfte vi fick. Jag valde en bild därifrån, och en egen. Jag bifogar bilden från häftet! 



Jag sträcker på min kropp och håller ut vänster hand, och smackar en gång. Därefter går jag några steg åt vänster i en cirkel, innan jag skjuter ut höften åt vänster och böjer överkroppen lite bakåt. Jag slappnar av under några sekunder, innan jag sträcker på mig igen och håller upp båda händerna framför kroppen i höjd med bröstkorgen, och vikar på fingrarna. Därefter böjer jag på knäna och sträcker ut händerna, och höjer sedan dem över huvudet medan jag samtidigt som jag rätar ut knäna och smackar ytterligare en gång.

Det här kanske låter som någon form av yoga eller en dans, men i själva verket har jag fört en konversation. Med dessa små rörelser har jag bett min häst att gå ut på en volt runt mig och följa mig på en liten cirkel ett varv innan jag gjorde en inkallning och bad henne komma in till mig igen, varpå hon backade några steg för att sedan ställa sig på bakbenen i en stegring. Allt har skett med kroppsspråk och korta ljud, och under hela tiden har jag verken haft tyglar eller grimskaft att hålla fast henne med. Mitt sto har varit helt löst, har ändå valt att stanna kvar.

Jag har ridit under större delen av min uppväxt. Under denna tid har jag i princip alltid gjort det jag blivit lärd, och nöjt mig med det. Vad ridlärarna på ridskolan sa är det rätta, ansåg jag. Och det gjorde jag fram till augusti 2009. Då råkade jag få syn på en bild på en stegrande minishettis, och det var startskottet för ett helt nytt sätt att se på, inte bara ridsporten, utan hela mänskligheten. Tack vare den bilden fann jag under samma dag en rad olika människor med en helt annan syn på hästhållningen än jag haft; ett synsätt som mer eller mindre var i rak motsats till vad ridlärarna sagt under min uppväxt. Jag lärde mig om en filosofi, ett annorlunda sätt att umgås med hästar, vid namn Natural Horsemanship. Jag lärde mig om trickträning - att göra cirkuskonster med hästar - och om Join-Up, Seven Games och andra tekniker framtagna för att skapa större förtroende mellan människa och häst.

Grunden i Natural Horsemanship är att lösa problem utifrån hästens synsätt. Man använder sig av hästens eget språk, vilket till största delen är kroppsspråk, för att lösa problem och överkomma rädslor. Detta grundar sig främst i indianer och cowboys sätt att hantera sina hästar, och har sedan länge varit populär i USA och men har bara nyligen blivit uppmärksammat i Sverige. Arbetet sker till största delen från marken och inte från hästryggen.

I ungefär ett år har jag läst böcker, gått på kurser och spenderat timmar med att diskutera ämnet med människor. Jag började göra egna tafatta försök i paddocken med min häst, experimenterade med saker jag läst och hört. Främst höll jag mig till något som kallas Natural Horsemanship, en teknik utvecklad av Pat Parelli som kan beskrivas som en steg för steg guide. Vissa saker funkade bra, vissa mindre bra, och vissa saker kunde fungera ibland. Efter ytterligare några böcker, diskussioner och framför allt eget reflekterande började jag tillslut forma de tankar och värderingar jag har idag.

Mitt sätt att tänka nu är väldigt annorlunda mot den allmänna hästsynen. Det är den raka motsatsen till vad ridskolan lär ut, och personen jag var innan den där bilden i augusti 2009 skulle ha fnyst och skakat på huvudet om hon fått höra hur jag tänker numera. Men nu kan jag inte tänka mig ett annat sätt. Låt oss säga att jag rider på ridbanan, och det enda min häst gör är att rusa runt och vägra lyssna på mig. Tidigare skulle jag helt enkelt försökt hindra min häst från att springa genom att hålla emot mer i tyglarna. Numera börjar jag istället ifrågasätta mig själv. Varför funkar inte detta? Sitter jag och tänker på annat? Är uppgiften för svår för mig eller min häst? Har jag kanske inte sovit och ätit ordentligt, så jag inte är tillräckligt stark mentalt eller fysiskt för att fokuserad ordentligt? Felet ligger hos mig, så det är upp till mig att lösa det. Att bara dra i tyglarna hade visserligen varit lättare, men också kortsiktig. Hästen kanske hade saktat ner ett tag, men om orsaken till problemet – vad den än är – fortfarande finns kvar kommer hästen antagligen öka farten snart igen. Och då är det enda som hänt att man dragit hästen i munnen och orsakat en stund av smärta.

Någon som ständigt blir korrigerad mister tillslut sin initiativförmåga. Ett barn som alltid blir rättad och tillsagd i allt hon gör kommer snart sluta försöka komma med egna förslag. Men sällan eller aldrig tänker man att detsamma gäller för djur. Jag ser så många hästar som gått in i sig själv, som inte vågar säga ifrån eller ge egna förslag för utveckling. De tappar livsglädjen, och fogar sig efter människans vilja. Många säger att: ”Ja men om hästen inte hade trivts med att bli riden på det sättet hade den ju kunnat kasta av ryttaren!”. Problemet är att hästarna oftast lär sig att om de försöker säga ifrån blir de ännu värre bestraffade. Man piskar, rycker i munnen, sparkar i magen. Tillslut ger man upp. Det gör ont nu, men säger man ifrån gör det ondare.


Bilden ”En i mängden” på sida sex i häftet, fotad av Getty Image, av ett ensamt vitt ägg bland många bruna påminner mig ofta om detta. De flesta hästar är tillsammans bara en grå massa. De gör som de blir tillsagda, dag ut och dag in på samma sätt. Men ibland träffar man de där oförstörda själarna. De med viljan kvar, med livsglädjen och styrkan och kärleken till livet.

Det här kan låta underligt av mig att säga, men det är de allra jobbigaste och bråkigaste hästarna jag beundrar mest. För när många ser en problemhäst ser jag en kämpe. Jag ser en stark själ med något att kämpa för, någon som vill göra sin röst hörd och förstådd. Oavsett om rösten talar om rädsla för människor eller föremål, eller om förtryck av den fria viljan. Det gör mig ont att de försöken, som ur ett mänskligt perspektiv ofta uppfattas som dominans och en vilja att bestämma allt, möts med slag och hårda ord. Med skarpare bett, längre sporrar och skrik. Om ingen lyssnar kommer även dessa försök snart minska i styrka, för att sedan tystna helt då hästen smälter in i den grå massan.

För att förstå mina tankar måste man antagligen ha ett väldigt öppet sinne. Att våga tänka utanför ramarna och strunta i vad man tidigare tyckt eller till och med vad man anser är möjligt.

Den andra bilden jag vill visa är tagen av min vän för ett tag sedan.



Det är en bild av mig och mitt sto som galopperar på en liten gräsäng, med endast ett rep runt halsen. Jag styr och bromsar henne med sitsen, och förstärker signalerna med repet om det behövs. När jag var liten hade jag, liksom många andra hästintresserade bländande vit häst över en strand, eller kanske ett snöklätt fält. Men jag såg det alltid som en dröm, något jag aldrig skulle kunna göra. Men jag hade fel. Bilden visar resultatet på mitt nya sätt att kommunicera med hästar. Och jag har aldrig trivts mer!



Jag hör gärna era åsikter om detta! :)


Min hästsyn. { Del 3 - Ställa krav eller inte }

Från mitt synsätt tycker jag många missuppfattat grejen med att inte ställa krav på sin häst och låta denna bestämma själv. Detta behöver inte ske tjugofyra timmar om dygnet, inte varje stund i hästens närhet. Inte enligt mig, i alla fall.

Ett barn som aldrig får några krav på sig och som alltid får bestämma själv kommer ju bryta ihop om man sedan börjar göra det. Det är bara det att jag vill hitta en balansgång, där vi båda kan bestämma tillsammans. Jag styr inte varje steg Winnie tar, men samtidigt får hon inte göra exakt som hon vill.

Vissa krav jag ställer på Winnie är för utveckling för skojs skull. Löslongering, backa ur femte zon osv. Säger hon nej är det inte så stor deal, då prövar vi lite senare. Men det här är ju endå ett 'krav', fast det kanske mer kan beskrivas som en fråga. Ett önskemål, som hästen sedan kan bestämma om den vill genomföra. Vill den inte det kanske man kan fråga igen lite senare, eller lägga det på hyllan ett tag (jag började träna buga för ett år sedan, men det ligger fortfarande på hyllan eftersom vi inte är redo än).

Andra krav är för säkerhet. Vissa saker vet jag som inte Winnie vet. Som att bilar, tåg och traktorer gör väldigt ont att bli påkörda av, till exempel. Då finns det stunder då jag måste säga 'nej, du får inte'.
Att kunna gå 'fint' i grimma är ett annat exempel. Själv brukar jag låta Winnie gå som hon vill från hagen, eller hålla i yttersta änden av grimskaftet. Men då och då tränar jag ändå på att hon ska gå vid sidan av mig, och inte förbi min axel. Varför? Jo, för att jag inte är ensam om att hantera Winnie. Det finns människor som tar in henne ibland som är lite rädda för andra 'främmande' hästar, och andra som hanterar hästar på ett ganska bryskt vis. Och jag vill verken att Winnie ska skrämma någon oavsiktligt, eller bli huvudskygg för att någon rycker i grimman när hon går iväg.

MEN! Ett stort men. De som slår sina hästar, de har jag inget till övers för så länge de gör det. Som flera fina människor sagt, "du är inte dina handlingar", så anser jag inte att dessa är genomruttna i allt de gör, men just när pisken landar på hästens bak har jag ingen respekt för dessa människor.
Alltså, de som skrämmer sina hästar till lydnad. Om hästen inte går, då slår man. Om hästen inte stannar, rycker man. Om hästen tar ett steg åt sidan, då trycker man tillbaka den med benen direkt. Jag ser inte lyckan med detta, enligt mig försvinner hela meningen med att vara nära de här underbara varelserna vid sådana här handlingar. När man gör saker endast för sin egen skull, och inte för dem.

Jag tror mer på att berömma framgången än att påpeka felet.

Min hästsyn. { Del 2 - I en hästflock }

{Läs del 1 här!}

Det kanske är här det skiljer sig mest av allt. Min syn på en hästflock jämnfört med den 'vanliga'. Så som jag ser på det finns det ingen dominans. Ingen herarki, ingen ledarhingst och ledarsto. Inga ranger.
Människan tror gärna på vad de ser och kan få bevisat, inte vad de känner eller vill tro. När människan ser en häst hugga efter en annan, då är det lätt att tro att den ena är högre i rang än den andra. Men om vi tänker vidare. Hur effektivt skulle det vara i det långa loppet?

En vild hästflock måste vara effektiv, de är flockdjur och flyktdjur och steppdjur. De färdas långa sträckor, ibland knappt med någon mat att tillgå ens, och anfaller ett rovdjur ska hela flocken sättas i rörelse direkt. Sammarbete är allt. Och om vi då blandar in dominans. För att få mer makt själv måste man ge någon annan mindre makt. Så länge dominans finns kan inte två individer ligga på samma nivå. En måste vara... sämre.

Istället för ranger, skulle jag vilja säga att hästarna har platser. Olika platser i en flock, som har olika betydelser för flocken. Exempelvis kanske en häst skyddar flocken från yttre hot, en annan löser konflikter mellan hästarna, en tredje spanar efter faror, en fjärde tar hand om unga och sjuka hästar och så vidare.
Det är antagligen det här människan ser som dominans, när man inte tänker steget längre. Även hästar som är födda i fångenskap har kvar sina förfäders behov av stora, öppna ytor och upp emot 16 timmas ätande om dygnet. När vi begränsar deras ytor och begränsar deras mat, då blir flockens och platsernas betydelse ännu viktigare.

Om vi använder oss av platserna jag gav exempel på. "Beskyddare", "Konfliktlösare", "Spanare", "Omhändertagare". Alla dessa är en viktig del av en välfungerande helhet. Men, om man tänker lite närmre.
Beskyddaren har ett väldigt fysiskt 'jobb'. Denna häst måste vara stark, snabbtänkt och uthållig. Med fördel är denna plats ofta tilldelad en hingst (dada, människan ser sin ledarhingst). Denna hingst måste självklart vara stark och frisk och äta mycket. Börjar ni se vart jag vill komma?
Om vi fortsätter med exempelvis Spanaren. Denna häst måste självklart vara uppmärksam och ha snabba reflexer. Dessutom tycker jag själv att erfarenhet borde vara rätt bra att ha. Även om flocken ska reagera när det prasslar i en buske, kanske Spanaren måste be dem att fly hals över huvud (och kanske falla ned för ett stup?) för att en kanin hoppar fram bakom den där busken. Man måste alltså kunna fatta rationella beslut. Därför kanske denna flockplats passar bäst till ett äldre sto? (Din, ding, ding, vi har ett ledarsto!)

Ja, ni ser min poäng. Jämnför vi en Beskyddare med en Omhändertagare, vilken tror ni behöver mest mat? Vem behöver vara fysiskt starkast och på topp? Vilken kommer kunna putta undan andra hästar när den begränsade matransonen kommer ut i hagen?


Något jag starkt tror på är att hästar kan sluta vara 'hästar'. En häst som blir slagen varje dag kan utan tvekan uppvisa aggresivt beteende mot människor och andra hästar - just av stressen och förvirringen av att bli slagen. Och en häst som blir förtryckt och tillrättavisad i varje steg, kan få dåligt självförtroende. Få verkar inse hur FRUKTANSVÄRT individuella hästar är. Lika individuella och personliga som människor är. Hästar har en personlighet, de har olika åsikter och tycker olika saker är roliga.
I en senare del av den här artikelserien tänkte jag skriva lite mer om detta.

Bara en kort, lite intressant jämnförelse. Ett fotbollslag. Sammarbete är väldigt viktigt. Där finns målvakt, back, mittfältare och forward (ja, jag var tvungen att Googla det där) och alla har sina egna positioner i laget och under matcher. Skulle målvakten plötsligt lämna målet och försöka göra de andra positionernas jobb också, om han skulle kasta sig framför backen eller forwarden varje gång bollen kom nära... Chansen är stor att de laget förlorar. Alla spelare litar på att de andra gör sitt bästa, och sköter själva sin egen uppgift så bra som möjligt.
Precis som i en hästflock!

Hoppas något av detta verkade vettigt, och ursäkta att ni fick vänta så länge!


Min hästsyn. { Del 1 - Allmänt }

Det har varit väldigt mycket tankar just nu. Kalla mig nörd som fortfarande hänger på bilddagboken.se, men av någon random anledning har det blivit i princip centrum för alla utövare av NH, Parelli NH, horsemanship, trickträning och ny senast djurkommunikatörer, samt alla de som gör varianter av allt detta.
Så, finns all inspiration där så självklart sitter jag där, hehe.

Hur tänker jag då? Och hur ser jag på hästar och hästhållning.

Jag börjar faktiskt med att citera en vän från NH-lägret i somras, Anna. Hon har dock varit noga med att poäntera att detta inte är hennes åsikter, utan så som det faktiskt är.

"Många tänker att horsemanship är samma sak som NH/PNH* men det är inte rätt. Ungefär som att använda ordet "ridning" till bara en gren, exempelvis dressyr. Vad skulle allt annat vara då? Skulle inte det också vara ridning? Till exempel fälttävlan, hoppning, freestyle, akademiskt.. Jo, det är ju ridning men en annan form!

Horsemanship syftar inte på just till exempel Natural Horsemanship utan en horsemanship är sättet man värderar, tänker, agerar i allt som har med hästar att göra. Ett horsemanship är ens .. ja rakt översatt "hästmannaskap" men en förklaring av ordet skulle kunna vara "ens förmåga/sätt att hantera och rida hästar". Alltså tillhör inte ordet horsemanship en enda rörelse (PNH/NH) utan det är hela hästhållandet i sig. Alla har olika horsemanship för alla värderar och hanterar olika"

* NH = Natural Horsemanship, PNH = Parelli Natural Horsemanship
Pat Parelli är en välkänd människa innom horsemanshipvärlden vars metoder jag
inte samtycker till.


Vad tror jag på då?
Jag står på sidan som de flesta djurkommunikatörer står på. Och ja, jag tror på sådant. Några av mina vänner kan kommunicera med djur, och tror du själv inte på det så är det så. :) Dumförklara inte saker du inte undersökt närmare. Och läs Alla Kungens Hästar av Emelie Cajsdotter. Den förändrade hela min livssyn.

Tillbaka till saken.
Hästar förstår långt mycket mer än vad människor tror. Alla djur förstår mer. I många lägen är de också långt mycket smartare. Och - något som många inte verkar tro på - det finns en anledning till allt de gör. En häst gör inte saker 'bara för att'. Bara för att du ser en häst hugga efter en annan i hagen betyder inte det att den är arg på någon, eller är högre i rang eller bara hade tråkigt. När det gäller hästar har människan valt att se endast vad de fysiskt kan se, eftersom det är enklare. Om vi tar ett exempel i verkliga livet, direkt från mig.

Winnie och jag tränar löst i paddocken, vi har precis börjat kunna löslongering i trav så vi håller mest på med det. Helt plötsligt vänder Winnie bort från mig och går iväg till paddockens andra ände, där hon ställer sig och stirrar på mig.
Tidigare gick jag efter och försöker lungt driva på henne igen, eller helt enkelt fortsätta med vad vi höll på med. Hade jag varit riktigt inbiten PNH-människa, eller följt Monty Roberts filosofi exempelvis, hade det 'rätta' i det här läget varit att driva ut Winnie på spåret igen och sedan berömma det.
Numera tittar jag istället på Winnie som en spegel. Det stämmer som de säger, din häst är en spegel av dig. Winnie, som är ung och oförstörd, är en glasklar spegel och en utmärkt psykolog. Om man tittar närmre på sig själv, istället för hästen, finner man oftast fler svar. När Winnie går undan, då är det oftast så att jag själv har stressat upp mig, flutit iväg i egna tankar eller är besvärad och ledsen över något. Hon går undan för att ge mig rum att bearbeta det, innan vi kan gå vidare.

Kort och gott.
Lär dig lyssna på dig själv genom din häst, istället för på din häst genom dig själv.

TILLBAKA TILL STARTSIDAN

bloglovin

Allmänt
Dagbok
Dagens
Skola

Hästar
Horsemanship
Hästar
Kung Valdemar
Min Hästsyn
Ronja

Våra Häst
Amazing
Dalwinnie
Flisan
Holly Hobbie
Prins

Bloggandet
Bloggen
Designer
Gästbloggare

Intressen
Böcker
Film/TV
Illustrationer
Reading List 2013

Musik
Alex Day
Alexz Johnson
Sam Tsui
Musik

Äventyr
Mallorca 2010
London 2012
London 2013 #1
London 2013 #2

Övrigt
Birk
Citat
Fritt att diskutera!
Melodifestivalen 2011
Melodifestivalen 2012
Melodifestivalen 2013
Tänkvärt
Från Youtube

Fotografier
Byggnader
Djur
Evenemang
Hästar
Macro
Människor
Natur
Sport
Tävlingsbidrag
Vardagligt
Övrigt


2013
Jan, Feb, Mar, Apr, Maj, Jun, Jul, Aug, Sep, Nov, Dec

2012
Jan, Feb, Feb, , Apr, Maj, Jun, Jul, Aug, Sep, Oct, Nov, Dec

2011
Jan, Feb, Mar, Apr, Maj, Jun, Jul, Aug, Sep, Oct, Nov, Dec

2010
Jan, Feb, Mar, Apr, Maj, Jun, Jul, Aug, Sep, Oct, Nov, Dec