Orginalomslag / Omslaget på utgåvan jag läste

Det här är en bok jag hört talas om hundratals gånger utan att veta minsta lilla om.
Jag växlar just nu mellan att läsa moderna böcker och klassiker. Tyvärr märker jag ett visst mönster. De flesta är rätt... platta. Det är det bästa sättet att beskriva dem. Det flyter på lugnt och även om det händer saker så händer dem liksom bara utan vidare. Jag gillar när historien nästan blir kastad i ansiktet på dig, när du dras med och verkligen KÄNNER det du läser. En bok är som bäst när den faktiskt får dig att skratta, gråta och vilja kasta boken i väggen för att du blir så arg.

The Great Gatsby, tillsammans med de flesta klassiker jag läst hittills, är en lugn söndagseftermiddag när en väldigt gammal farfar för femhundratusenelfte gången berättar för sitt barnbarn om "den där gången jag byggde en friggebod på tomten", om ni förstår vad jag menar. Det blev bättre mot slutet, men det tog mig tre fjärdedelar innan jag kunde lägga ifrån mig boken utan att genast glömma huvudpersonens namn. (Nick Carraway!)

Boken är uppbyggd så att Nick återberättar händelser som inträffade för ett okänt antal år sedan, och det är precis så det känns... Nick återberättar något med en lätt uttråkad ton och utan ork att gå in på detaljer. Jay Gatsby var den enda karaktär jag kände hade lite spunk. Han hade en personlighet, en spännande bakgrund (som jag önskar att man fått veta mer om...) och det kändes som om det i alla fall var lite KÄNSLA bakom honom.

I över huvud taget tycker jag hela historien var kortfattad och hastig. Språket var fint och komplicerat, och ibland kändes det som om orden var finare än innebörden. Fina ord som inte sa något. Dessutom kunde det dyka upp saker som man trodde skulle leda till något och plötsligt var de bara borta. Som när Nick bevittnar ett ordentligt gräl och mitt i från ingenstans säger "I just realized that today's my birthday.". Jaha...? Så... What about it? Nothing? We're not going to even mention it again? Okey. Sure. Move on, why don't you...

På bokens Wikipediasida finns följande att läsa: "The Modern Library named it the second best English language novel of the 20th century." Min första tanke när jag läste detta var att Modern Libary inte kan ha läst många andra böcker när de sa det. Det ÄR en bra bok, men också en rätt tråkig bok. Det går säkert att läsa en hel del mellan raderna om man skulle sätta sig ner och analysera den här boken, men det känns långsökt.

Det är en bok jag skulle rekomendera för läsandets skull, ifall man som jag tycker om att läsa klassikerna för att se vad allt ståhej kring dem handlar om, men det är knappast något jag kommer läsa om i första taget.

Istället ska jag vänta spänt på filmen som jag faktiskt tror är rätt bra!

"Gatsby believed in the green light, the orgastic future that year by year recedes before us. It eluded us then, but that’s no matter — tomorrow we will run faster, stretch out our arms farther.... And one fine morning —
So we beat on, boats against the current, borne back ceaselessly into the past."