Ronja, Isabelle och jag tog en promenad idag. Som ni ser på bilden nedan knatade vi ut på vägkanten där det var djup snö. Där fotade vi lite, och skulle sen gå därifrån. Jag tog kameran runt halsen och Ronjas grimskaft i den andra, och sprang upp på vägen igen.

Eller ja, det var tanken.
Precis innan vägkanten försvinner marken under mina fötter, och jag inser att där finns ett dike. Jag slungas framåt och ner på marken, lyckas på något omäsnkligt vis få fatt i kameran och höll upp den i luften för att skydda den. Jag rullar runt och hamnar på rygg, med huvudet nedåt i en snödriva från den plogade vägen. Jag får syn på Ronja som står och trampar vid mina ben, på andra sidan snödrivan. Och plötsligt kastar sig ponnyn framåt och försöker hoppa över snöhögen... Fast där ligger ju liksom jag, men stackarn lyckas vrida sig runt och halvt hoppar, halvt går över drivan. Herregud vad jag skrattade. Helt otroligt att jag lyckades skydda kameran, trotts att jag föll framåt. Den var inte ens i närheten av marken. Synd att Bella inte fick det på film, hehe.