Idag när jag kom till stallet vid halv två tiden var det några vuxna som skulle släppa ridskolehästarna i ridhuset så de fick springa av sig. Lagom när jag kom upp på läktaren för att titta på sprang en människa av tre runt och försökte valla in tre hästar mot ingången. De andra två stod och visslade och ropade på hästarna, som sket totalt i det och sprang omkring i mitten av ridhuset. Jag frågade om de ville ha hjälp med något (mest eftersom de skulle bli klara snabbt och ridhuset skulle bli ledigt åt mig) varpå de svarade att jag gärna fick hjälpa till att släppa ut fler hästar så fort de fått tag på de tre som fanns där. Jag gick ned i ridhuset och väntade på att de skulle få fatt i hästarna, men de fortsatte bara försöka jaga ned dem mot ingången. Tillslut sa en av kvinnorna; ”Jag går och hämtar lite havre i en hink”. Förvirrat frågade jag; ”Är det inte bara att gå och hämta dem?”
Jag fick den där blicken… lite ”jaha, det kan ju du försöka med…” innan hon räckte mig grimskaftet och gick för att hämta kraft. Fortfarande förvirrat gick jag mot ponnyerna, lite krokig väg och utan att titta direkt på dem. Det tog en 15 sekunder innan ponnyerna började skritta mot mig, och då stannade jag och lät dem komma till mig. Utan problem knäppte jag fast grimskaftet i en av dem och gick tillbaka.

Jag undrar om de ens prövade att fånga in hästarna, eller om de trodde det skulle vara omöjligt bara för att de jagat runt så mycket och busat? Eller hade de bara försökt klampa fram med inställningen; ”Du kommer med mig, lugnt och snällt och utan att bråka.” För jag tror inte sådant funkar i längden. Man kan inte förvänta sig att ett djur på flera hundra kilo ska följa ens minsta vink utan någon form av kompromiss. Jag ber, du gör. Det funkar inte.

Winnie och jag kompromissar hela tiden. Jag ber om något, hon får beröm genom vila, godis eller mys. Om hon skulle tröttna släpper jag allt och låter henne gå bort ett tag. Rusar hon plötsligt iväg i galopp runt ridhuset när jag ber henne trava väntar jag ut henne och när hon väl kommer in fortsätter vi övningen och så berömmer jag extra mycket. Jag förväntar mig inte att hon ska göra allt jag ber om, men när hon gör det blir jag överlycklig och berömmer massor. Hon måste inte, men väljer oftast att göra det ändå för att det leder till något hon vill ha, eller något hon tycker om att göra.