Igår under dagen funderade jag på vad jag skulle göra med Winnie på kvällen.
Vår träning är rätt enformig just nu. Eller, själva träningspassen är varierade med skritt, trav, halter och backningar osv, men det är samma sak varje dag. Så jag betämde mig för att pröva något nytt.
Så... jag tog med mig ett paraply till stallet, och väl där hämtade jag två sockerbitar och ställde mitt på banan med bom över. Knappt 20-30 centimeter.

Efter att ha tränat lite på traven som vanligt bestämde jag mig för att pröva paraplyet.
Att hon inte skulle vara rädd för det och kunna tränas som vanligt fast det var i närheten. Dock visade det sig bli motsatt träning, jag fick träna på att hon inte skulle nafsa, nosa och dreggla ner paraplyet. Hon var SUPERNYFIKEN på det, och följde varje rörelse den gjorde. När jag höll den ovanför hennes huvud stod hon med nosen i vädret och försökte nå att provsmaka på dem. Puckohäst. ♥

Tränade lite mer som vanligt, och bestämde mig sedan för att pröva hindret.
Hon hade visat lite intresse för den tidigare när vi tränade - stannat och velat nosa på den osv -, vilket kändes bra. Sist jag försökte be henne ens gå öve ett hinder var i början av sommarlovet, och det gick käpprätt åt helskotta. Hon tvärstannade, svängde undan eller snodde runt och sprang åt andra hållet, ÄVEN när jag hade repgrimma på henne. Har tyckt detta var lite konstigt eftersom hon älskar att hoppa när jag sitter på ryggen. Det här är alltså en häst som laddade på 150 centimeter höga hinder när vi rider förbi! Antog att vi helt enkelt inte var redo för det, och har efter det helt glömt bort det. Men idag tänkte jag pröva igen.

Och det gick fantastiskt!
Vi började med att bara gå över det en gång. Helt vanligt i skritt, som om vi skulle gå precis där och ett hinder råkade vara i vägen. Winn bara klev över. Och detta är alltså något jag inte kunde göra löst med henne tidigare! Alls! Så vi fortsatte, och prövade i trav en gång. Det stod ju på mitten av ridbanan, så jag kunde ju inte ta hjälp av staketet. Jag tog ett hopp brevid henne över den 30 centimeter höga bommen, medan Winnie tittade på mig som om jag var en idiot och klev över den i makligt tempo. Sedan bestämde jag mig för att chansa. Bära eller brista.

Jag satte upp hindret till 50 centimeter.
Och hon hoppade... TVÅ GÅNGER! Bad henne vända upp i trav, pekade på hindret och sprang med på sidan. Precis när hon var framför hindret gjorde jag ett litet skutt, och Winnie hoppar enkelt över. Jag springer förbi på sidan och ser hur hon börjar vända upp som om hon ska gå på en volt runt mig! Alltså rusar hon inte bara iväg efter, utan stannar! Fina häst. Bad henne stanna, vilket hon gjorde perfekt. Massa, massa mys.

Sedan klantade jag till det. På ett ytterst komiskt vis.
Jag tänkte pröva igen, från hennes andra sida. Gör precis lika dant. Ber henne vända upp och trava mot hindret. Den här gången laddade hon bättre för att hoppa, så jag kom lite på efterkälken. Jag skuttar till på samma vis igen, och hästen hoppar. Jag utropar ett, "Braaaaaavoooooo"... och snubblar på sockerbiten. Jag hade inte insett att jag sprang rakt in i den, och druttade omkull. Rakt ned i backen. Flög över sockerbiten och landade på knäna och händerna på andra sidan.
Winnie blev skrämd och for iväg i någon konstig travgalopp, tvärstannar och vänder sig mot mig med uppblåsta näsborrrar och stirrar på mig med en riktig bäbismin; "Va gö mamma?! Inte skämma mi sådä!"
Reste mig lite diskret och såg mig omkring. Som tur var så fanns det ingen i närheten. Hahahahahahaha.

Avslutade med att lägga ned bommen på ena sidan och ta det i skritt två gånger, eftersom jag inte ville avsluta med att hon blev rädd efteråt. Hon var lika duktig som innan! Fina, fina flickan. ♥