Första gången jag satte min fot i London var någon gång i juli 2008. Jag spenderade en två veckors språkresa i Brighton, och under en lördag packade vi ihop hela gruppen och åkta till London över dagen. Minns inte så mycket av den dagen, mer än att allt var stort och ganska vackert och att ledaren energiskt föste runt oss som en skock får hela dagen för att vi skulle hinna se så mycket som möjligt på de få timmar vi hade. Kom tillbaka till Brighton helt slut, men redan då hade jag bestämt mig för att det var en stad jag gärna kom tillbaka till.

Jag gjorde det bara ett år senare. 7 juli 2009 satte jag mig på ett flygplan och spenderade de följande tre veckorna i denna storstad. Jag bodde i en engelsk värdfamilj, och dagarna shiftade mellan lektioner eller aktiviteter på för- och eftermiddag, men vi hade rätt mycket tid till oss själva också. Jag umgicks självklart med mina medspråkresenärer, men spenderade också en hel del tid med att bara strosa runt, sitta på internetcaféer, gå i affärer, köpa supergoda mackor (Pret A Manger) eller choklad (Starbucks), sitta i parker och läsa, åka tunnelbana bara för att det var kul (ja, jag tycker faktiskt det är kul!) eller bara TITTA. Titta på människor, på husen, på parkerna, på... London.

När jag kom hem igen efter tre veckor uppskattade jag Sala mer än någonsin. Tystnaden och lugnet var fantastiskt efter tre veckor av konstant ljud och rörelse. Men det betyder inte att jag inte trivdes varje sekund i London, att jag inte vill tillbaka vid varje tillfälle jag får. Jag skulle inte vilja bosätta mig i denna stad, mitt hjärta hör i den absoluta slutändan hemma i naturen, men jag skulle inte säga nej till att spendera några veckor eller till och med månader i denna stad.

Jag kan inte sätta fingret på vad exakt det är som gör att jag känner så starkt för London. Jag har rest en hel del i mitt liv och även om jag trivts på alla ställen vi varit på är det London jag helst vill tillbaka till. Det är något med atmosfären, med kulturen, med människorna. Och jag vet att en stor del av människorna man möter är turister, men även det är trevligt. Här finns allt. Alla typer av allting. Det är vackert. Även det som inte är det. Det är kanske fotografen i mig som talar nu men även det lite nedgångna, trånga och underliga är vackert.