Winnie och jag har ju busat massor den senaste tiden och inkallningarna har suttit super. Tills nu. Tidigare har jag alltid kunnat kalla in Winnie genom att långsamt (eller snabbt) slå med sticken i marken och luta mig bakåt. Det har funkat utmärkt.

Vad har ni hästmänniskor mest problem med i eran träning?

Winnie överraskade mig stort idag!

Jag var ute och tränade med Winnie och tränade i stora hagen, och fick på ett vis bekräftat att det absolut finns möjlighet att genomföra den där hemligheten jag pratade om förut. Tänker fortfarande vara hemlighetsfull än så länge, men med lite tur får ni reda på allt nästa vecka. Hur som helst ringde jag Bells för att berätta nyheten, och lät Winnie vara för sig själv. Har en egen tanke att jag inte kan kräva hennes uppmärksamhet. Jag kräver alltså inte att hon ska hålla sig nära mig om jag gör något annat. Men den här gången stannade hon i närheten av mig medans jag pratade i telefonen.

Plötsligt inser jag att hon börjat gå iväg, och jag följt efter. Utan att i över huvud taget reflektera över vad jag gjorde. Och vad gör min häst? Jo, hon kör circling game helt själv. Runt mig, utan att jag ens tittar på henne. Förvånat kallar jag in henne och ger henne godis, och fortsätter sedan att prata. Jag började gå runt lite, vilket jag alltid gör när jag pratar i telefon, och plötsligt ser jag hur Winnie börjar gå runt mig IGEN! Berömmer, och står sedan still och gör ingenting förutom att prata, varpå Winnie går tre varv runt mig i skritt, helt på egen hand. Hon bjuder på det! Hon gör det av egen fri vilja. Hon VILL arbeta. Hon vill ha beröm.

Jag trodde aldrig vi skulle komma dit förrän om flera år. Winnie har varit sådant, lite lat och bekväm av sig. Gör saker, men bara när man ber tydligt om dem. Men hon har blivit galet mycket piggare och samarbetsvilligare den senaste tiden. Det är underbart!

Man får tro precis vad man vill och djurkommunikation. Att tala med djur genom tankar. Vissa tror på det, vissa inte. Jag har varit någonstanns där i mellan. Jag vill tro, jag har nog nästan trott, men ändå varit tveksam. Speciellt till de som gör detta på distans, som sitter i sitt vardagsrum i Kiruna och pratar med en häst i Skåne. Men jag tror nog det går. Jag är nästan säker på att de går. Men som sagt, man får tro vad man vill.

Jag ville pröva, och när jag hittade Malin som just då utförde gratis djursessions ville jag pröva med Winnie. Och det stämmer faktiskt. Det är mycket i den texten, allt i den texten, som stämmer in mot verkligheten. Mot saker jag inte pratat med någon om.

Så ni får tro vad ni vill. Jag tror.

Utdrag ur texten;
"Jag är stark och har ett stort behov av att få stå på mina egna ben, jag är självständig och fri, men har ett stort hjärta och vill gärna dela med mig av den kärlek jag har att ge. För mig är det viktigt att bara få vara, då vill jag inte ha någon hos mig. Jag tänker mycket, behöver tid att smälta det som hänt för att kunna utvecklas. Jag tycker om de övningar vi gör, du och jag är lika, ibland gör det att vi nästan svävar fram tillsammans, vi förstår varandra och njuter av stunderna tillsammans. Men ibland blir viljorna för starka, jag vill visa dig att jag kan, men vill även få göra saker och ting på mitt sätt. Visa dig mina idéer."

"När du är hos mig känner du att det är okej, och det är precis den känslan jag vill förmedla."

"Att känna med hjärtat är viktigt, ibland glömmer du bort dig själv och bara ”agerar”. Då slår jag dövörat till, för jag vet inte hur jag ska nå fram till dig. Du fokuserar på det du vill, och försöker få mig att förstå vad jag ska göra, samtidigt som jag vill visa dig att vi måste mötas halvvägs för att kunna komma någon vart. Och komma någon vart för mig innebär inte att vi ska klara av en massa ytliga saker, utan mer att vi tillsammans ska få uppleva livets finaste sidor. Frihet, glädje och samarbete."

"Om du är närvarande så kommer även känslan att finnas där, du lyssnar på mig och jag på dig."

"Frågan hon behöver ställa sig är vad hon egentligen vill klara av. Vem gör hon sakerna för? Om vi föreställer oss att det inte finns en enda människa här som kan döma eller ha en åsikt om det som görs, skulle du då gjort dina val annorlunda?"

"Visar jag en ”sur” skepnad gentemot dig så betyder det bara att du inte är klar med dig själv än."

"Lev inte i det som varit, oroa dig inte så mycket. När du blir ledsen och besviken över något så stannar du ofta kvar i det minnet för länge. Man måste tillåta sig att vara där, för att sedan släppa taget. Du kommer att må bättre. Allt har sin tid."



foto; isabelle erixon

Hon är min lärare i livet, min mentor och min vägledare.
Men mest av allt är hon min ängel.
Min älskade, underbara ängel.

Inkallning i galopp. Vad har jag gjort för gott för att förtjäna närvaron av denna varelse?
Vackra häst, vackra ängel. Älskade underbara.

Idag gick det bättre än någonsin tidigare. Löst i ridhuset från marken. Vi busade, sprang runt och hoppade hinder som av någon anledning stod uppställda. Lågt, visserligen, men löst. Jag sprang först, Winnie några meter efter och skuttade över bakom mig. Skickade henne över andra hinder, gjorde supersnygga (RIKTIGA!) inkallningar i trav, löslongering, varvbyte och bara allmänt bus. Vi leker verkligen, på vårt eget lilla vis, och det känns fantastiskt. Winnie bockar, kastar sig undan och slänger sig hit och dit. Samtidigt var hon noga med att jag inte var i närheten av henne när hon gjorde detta, så jag inte blev påsprungen eller knockad av en hov.

Dock har jag börjat träna mer med godis. Berömma med godis. Mat motiverar Winnie, och så länge man inte lockar henne tycker jag det är okey att använda godis i träning. Wims vet att hon inte får tigga, och även om hon ibland fuskar behöver jag bara spänna mig så vänder hon tillslut bort huvudet.

Därefter red jag. Löst. Älskade, underbara häst. Lade filten på ryggen för att sitta lite bättre, använde halsringen och sticken utan stringen som förstärkning. Att stanna gick inte så bra, men styrningen funkade någorlunda. Skrittade bara, men å så härligt det var!

Tömkörde henne lite också efteråt. Vi är inte så duktiga direkt, prövade första gången igår, haha. Tycker att det är så svårt att ge eftergift, och Winnie hade lite problem att svänga när jag försökte göra det.

Därefter släppte jag ut henne i hagen igen så hon fick äta sitt lunchhö, och gick och mockade och fyllde mat. Därefter gick jag ut i hagen igen och satte mig där och bara myste medans hon åt.

Härlig dag!
Gammal bild på min panter. Foto; Isabelle Erixon

Sänka huvudet från ryggen gick super.


One rein stop också, så länge vi stod stilla. När vi försökte från skritt svängde hon bara, men det är ju inte så konstigt när det är första gången. Jag är medveten om att jag sitter och håller för mycket i andra tygeln. Men det är första gången, och vi behöver båda öva.
 

Olles häst Boracha tycker Winnie är en dum brud som ska dra hem till sig igen. Hon sparkade efter Winnie två gånger, men Olle var duktig och tog itu med problemet direkt. ”Vanliga” ryttare brukar ju springa för livet med sin häst och ställa sig på andra sidan ridbanan om deras häst så mycket som lyfter hoven mot en annan häst. Olle gick snarare närmre Winnie och sa till Boracha på skarpen. Efter det skötte de sig!


Jag och Winnie, Bella och Petrova, som hon lånat av Olle, och Olle som visar one rein stop på Boracha.


Sidepass. Visserligen med ansiktet mot väggen, men man börjar ju någonstans!


Wims lyssnar efter tuppen.


Serpentiner på olika vis, en tygel, båda tyglarna, med skänkelviktning och bakdelsvändning. Allt med så långa tyglar som möjligt.


Tränar på att stanna. Tvärstanna.


Jag kan inget annat att rekommendera Olle Wåhlberg till alla. En bra filosofi och super på att förklara. Berömmer, uppmuntrar, visar och gör hela träningen skoj. Precis vad jag behöver i träningen med Winnie just nu. Efter träningen bjöd han på fika och eftersnack, helt perfekt. Jag frågade om han hade privatträningar regelbundet, eller i över huvud taget. Och det hade han, jag skulle bara mejla när jag ville träna igen. B-E-A-utiful.


Alla bilder är fotade av mamma!

gammal bild, foto av isabelle erixon

Arbetsrepet är fäst i repgrimman och snurrat ett varv om hennes hals som en halsring.
Styr med den och sitsen. Fina häst som blivit så känslig så fort!

Gjorde lite allt möjligt med Wimsan igår. Började med att rida lite i westernsadeln. Fina hästen skötte sig rätt bra, men det var mörkt ute och trotts lampor som lyste upp tyckte Winnie och var lite mörkt och ensamt där ute, och gick lite spänd och skulle gå dubbelt så fort som jag ville. Sen satte jag på repgrimma och red lite barbacka i den. Jag lägger oftast arbetsrepet ett varv runt hennes hals som en halsring, och det plus sitsen är det enda jag behöver för att styra henne numera. Sitsen, och att lägga repet mot hennes hals. Vi kan göra små, små svängar och byta riktning hit och dit. Hoppade till och med ett 50 cm hinder. Kusen skötte sig, men jag satt som en trasig kratta med armar och ben i vädret. Men det var barbacka, så det är nog förlåtligt.
    Därefter tränade jag lite halvt löst, halvt repgrimma. Jag satte nämligen fast änden av arbetsrepet i grimman, och höll liksom i det medan jag lät henne trava lite och hoppa några gånger. Hon är lite lat kusen, och rymmer gärna på sidan av hindret. Håller man i henne minsta lilla - vilket inkluderar att endast hålla i arbetsrepet och inte styra med det - hoppar hon gärna. Knas.
    Och hon är superförsiktig med mig, har jag märkt. Ser liksom till att jag inte är i vägen när hon gör något. Vi hade tagit två skutt ungefär, jag hade tränat lite, och skulle hoppa en gång till. Vi kom emot det lite snett, och precis framför hindret jag snubblar på någonting - troltigtvis mina egan fötter - och råkar dra lite i arbetsrepet som hon hade runt halsen. Häst är duktig och svänger - vilket hon ska göra för det trycket - men svänger MOT mig. Så när hon hoppar över hindret är det så hon landar ungefär där jag står. Men fina hästen kastade sig åt sidan och lyckas på något akrobatiskt vis undvika mig. Haha, söthäst.